C-PERSPEKTIV
Just nu pågår ett politiskt spel kring pensionerna som är ganska symptomatiskt för denna mandatperiod i riksdagen. Fullständigt obegripligt för vanligt folk, och väldigt dåligt för förtroendet för politiken i stort.
I grunden finns det tre förslag, ett från regeringen, ett från M-SD-KD-L och en kompromiss från Centerpartiet. Alla tre förslagen ligger väldigt nära i utfall och bygger på samma fyra grundstenar: garantipension, bostadstillägg, skattesänkningar och ”gasen”. Frågan är då, varför kan inte partierna enas?
Både regeringens och de högerkonservativas förslag har samma svaghet, de är inte förankrade i pensionsgruppen, och därmed gäller de i praktiken bara året ut. Centerpartiet kämpar för att höja pensionerna för dem med minst marginaler långsiktigt, det kan endast göras i pensionsgruppen.
Sju möten har hållits, de högerkonservativa har inte rört sig en millimeter trots att alla ser att förslagen ligger väldigt nära varandra. På det åttonde mötet kom regeringen med en kompromiss som ligger nära C:s förslag, där bland annat det så kritiserade Nooshi-tillägget slopas och görs om till höjd garantipension. Det gör att vi kan enas kring denna kompromiss med regeringen. Tyvärr så köper inte de högerkonservativa heller denna kompromiss, de trappar istället upp striden!
Efter att Januariavtalet föll och Liberalerna istället valde att aktivt samarbeta med SD så råder det en falsk majoritet i finansutskottet, där jag är ersättare. Plötsligt väljer de högerkonservativa att blockera att den nya kompromissen får läggas i utskottet, på en synnerligen svag grund att det inte skulle falla inom ramen för området som behandlas. Därmed sätter de en ny bottennivå i svensk demokrati, de förvägrar att motståndarnas förslag kan prövas i kammaren! Därför krävs ytterliga krångelturer för att få saken prövad av riksdagen. Suck!
Hela denna mandatperiod har kännetecknats av att sätta det politiska spelet före att driva sin sakpolitik från oppositionen. Det har inneburit att man röstat emot sina egna förslag, fällt regeringar trots att alternativ saknats, gjort oheliga allianser mellan V och SD. Under våren så har överenskommelsen om ökade försvarsutgifter mellan alla riksdagens åtta partier brutits. Och misstroende har ställts mot justitieministern mitt under pågående Nato-ansökan. Allt för det politiska spelets skull!
Personligen ogillar jag detta beteende kraftigt, det bygger inte förtroende för politiken och demokratin. Jag kandiderar för en andra period i riksdagen, inför den ger jag nu ett vallöfte: Jag kommer att i alla lägen kämpa för mera fokus på sakpolitiken och mindre på det politiska spelet.