Politiska ledare i väst talar vitt och brett om demokrati och mänskliga rättigheter, men de är ofta livrädda för att bli tagna på orden. Det gäller i synnerhet i Mellanöstern, där de i årtionden stött korrupta diktaturer av allehanda slag, militärer som en gång gripit makten med våld, korrupta politiker som vägrar att avgå när tiden är ute, kungar, schejker och andra som funnits där hela tiden och som inte ens försöker ge sken av att vara demokratiska.
Olja och affärer
Det var lätt att räkna ut att stormen en dag skulle komma, men man valde fortsätta med "business as usual". Bokstavligt talat, eftersom det bland annat handlar om att säkra tillgången till olja och att inte äventyra lukrativa affärsmöjligheter i arabvärlden, däribland en mycket lönsam vapenexport.
Till detta kommer en hysterisk rädsla för att demokrati i dessa länder kan betyda att folken röstar fram "fel" segrare, det vill säga regeringar som inte går i västs ledband. Särskilt stor är skräcken för "islamistiska" krafter, fast vi i dag har exempel på hur en islamistiskt färgad regering faktiskt förstärkt demokratin och ökat kvinnors och minoriteters rättigheter (Turkiet). Vi har sett det förut. När islamisterna i Algeriet vann valet 1991, ingrep militären med amerikanskt stöd. När Hamas vann valet på Västbanken och i Gaza 2006, underkändes resultatet av EU och USA som lät Israel arrestera Hamas´ parlamentsledamöter.
I Egypten fruktar väst att det Muslimska brödraskapet, som är den bäst organiserade kraften i det som återstår av landets civila samhälle efter ett halvt sekel av diktatur, ska vinna ett fritt val.
Välja sina egna ledare
Det är för det första inte särskilt troligt i ett relativt sekulariserat land som Egypten. För det andra kan man inte sätta sig över folkets vilja om man menar allvar med demokrati. För det tredje är det naturligtvis oklokt att inte försöka inlemma alla folkliga rörelser i den demokratiska processen.
För två år sedan höll Barack Obama ett tal i Kairo som väckte stora förhoppningar i arabvärlden. Han talade om yttrandefrihet och människors rätt att välja sina egna ledare och framhöll att detta var universella rättigheter.
Många uppfattade detta som ett moraliskt ställningstagande, och att USA nu skulle lägga om sin för länge sedan föråldrade politik i Mellanöstern. Men ingenting hände. Varför har Obama inte avbrutit stödet till regimen i Egypten, och varför har han reagerat så vagt och senfärdigt på den folkliga resningen i Egypten?
Det tar naturligtvis tid att lägga om en supermakts politik, men det ursäktar inte att stödet till Mubarak och andra diktatorer i Mellanöstern fortsatt som om ingenting hänt. Nu ligger USA:s politik i spillror, och Obama har missat ett historiskt tillfälle att etablera ett moraliskt ledarskap i världen. Det blir ett styvt jobb för honom att återvinna arabernas förtroende, och att bygga upp en ny amerikansk Mellanösternpolitik, som också måste inkludera en omprövning av USA:s villkorslösa stöd till ockupationsmakten Israel.
Få anade att gatuförsäljaren Muhammed Bouazizis självmordsbrasa i Tunisien den 4 januari skulle sätta hela Mellanöstern i brand, störta diktatorer och befria miljontals människor från nedärvd rädsla för överheten. Vi har bara sett början på omvälvningarna i Mellanöstern.
Det handlar om fria val och ansvariga ledare, men också om ekonomisk rättvisa, jobb och utbildning åt alla, kvinnor som män. Man kan bara hoppas att den fortsatta utvecklingen kan ske i fredligare former än dem vi bevittnat i Egypten.