Det är spännande in på upploppet till årets val. Opinionsundersökningarna avlöser varandra och ger en splittrad bild av ett val som långt ifrån är klart. Jag kan känna viss förståelse för de länder, bland annat Tyskland och Schweiz, som infört förbud mot att offentliggöra opinionsmätningar nära ett val.
Sådana förslag har framförts också här, bland annat i centerpartistiska riksdagsmotioner. Ett förbud mot att publicera partisympatier nära valet skulle knappast hindra partier och organisationer från att göra egna undersökningar som då skulle förbli hemliga. Då är det bättre att alla får ta del av resultatet. Som nästan alltid är mer information att föredra framför olika former av censur.
Som det ser ut nu är risken uppenbar att valet inte kommer att ge majoritet för något av de två block som svensk politik ännu präglas av. Moderatledaren Fredrik Reinfeldt har klamrat sig fast vid ett regeringsprogram för mandatperioden som inte kommer att påverkas av valresultatet. Det är smart av ett parti som brukar gå bakåt närmare valet. Men förvånande att övriga allianspartier så beredvilligt gått med på att förhandla innan de haft styrkeförhållandena klara för sig. Om alla de tre småpartierna gör ett gott val är det ändå Moderaterna som styrt programmet. Som bekant har den rödgröna sidan valt motsatsen, alltså att låta väljarna fastställa styrkeförhållandena.
Om ingetdera block får majoritet finns bara ett sätt att undvika att ge Sverigedemokraterna utslagsröst och därmed ett avgörande inflytande långt över vad deras valresultat motiverar. Det enda sättet är att samarbeta över blockgränsen. Det kan mycket väl göras utan formellt regeringssamarbete. Så har Sverige styrts för det mesta under modern tid.
Och ska Sverige styras med ett stort inslag av förhandlingar föredrar jag en förhandlare med årtiondens vana av att komma överens och göra hållbara avtal framför en fastlåst princippolitiker som till varje pris slår vakt om en överspelad blockpolitik.