LEDARE: Låt inte islamism hota religionsfrihet

Religion och religionens roll i samhället har på senare tid hamnat i fokus för svensk offentlig debatt. Det gäller politiska ställningstaganden på religiös grund, konfessionella friskolor och religiös uppfostran av barn, som nu kritiseras på ett helt nytt sätt. Folk som för fem, tio år sedan inte skulle ha kommit på tanken att ifrågasätta exempelvis den judiska Hillelskolan i Stockholm eller S:t Eriks katolska skola i Enskede vill nu plötsligt förbjuda alla friskolor med konfessionell inriktning. Exakt vad detta beror på kan diskuteras, men otvivelaktigt spelar hotet från fanatisk islamism en stor roll. Denna plågsamma realitet har fått många sekulariserade och annars toleranta svenskar att se på religion med en tidigare okänd hätskhet och otålighet. Men det gäller att se upp. Den berättigade kampen mot islamisk terrorism får inte provocera fram inskränkningar i grundläggande mänskliga rättigheter i Västerlandet. Detta är allmänt erkänt när det gäller sådant som avlyssning, övervakning och rättsprocesser, men det är minst lika viktigt när det gäller religionsfriheten. Idén att religionsfrihet för barn innebär frihet från all religiös påverkan i unga år, så att de fritt kan välja tro när de blir vuxna, kan verka bestickande, men är i själva verket diktatorisk. Att vuxna fritt ska få välja sin religion är självklart, men frågan är vem som ska ansvara för barns religiösa uppfostran innan de bli vuxna - föräldrarna eller staten. Enligt flera konventioner om mänskliga rättigheter som Sverige åtagit sig att respektera har föräldrar rätt att uppfostra och välja utbildning åt sina barn enligt sina religiösa övertygelser. Enda alternativet till detta är att staten går in och tar över barnens religiösa fostran, och exempelvis väljer en sekulär eller ateistisk inriktning. Så gick det till i bland annat Sovjetunionen. I civiliserade rättstater är det givetvis uteslutet.Tro inte att det finns något mellanting. De som kritiserar religiös uppfostran säger sällan rätt ut att det handlar om att staten ska gå in och detaljreglera barnuppfostran. Men tänk efter själv - endast en (diktatorisk) stat kan hindra föräldrar från att exempelvis be bordsbön med sina barn, läsa för dem ur Evangeliet på julafton eller ta med dem till kyrkan, synagogan eller moskén.Men skolan då, där kan väl staten ostört få bestämma religiös och ideologisk inriktning? Nej, inte enligt grundläggande mänskliga rättigheter såsom de uttrycks i flera konventioner, inklusive Barnkonventionen. Den verkliga innebörden av barns religionsfrihet är alltså att de har rätt att uppfostras enligt sina föräldrars religion, och inte enligt statens.Givetvis har staten rätt och skyldighet att reglera och övervaka skolutbildningen, men alltså inte att gå in och ta över föräldrarnas roll helt och hållet. Det säger en del om dagens Sverige att detta ska vara så svårsmält. Uppenbarligen tycker många fortfarande att staten har ett ansvar för att styra upp vad människor tror på och hur de uppfostrar sina barn. Även folk som annars är misstänksamma mot att utvidga statens makt låter sig luras av luddigt tal om "vi" och "samhället", och glömmer att skolverksamheten styrs av tvingande lagar som borde utformas med respekt för medborgarnas fri- och rättigheter.

Ledare: Låt inte islamism hota religionsfrihet