Låt oppositionen fortsätta svära
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det är starka ord för att komma från en partiledare. För starka, kan man tycka. Men Mona Sahlin arbetar hårt på att framstå som folklig och då hör uppenbarligen svordomar till. Och är det dags för budget är ju kamerorna på. Showtime!
Oppositionell ilska är ju tradition vid budgetframläggningen. Finansminister Anders Borg såg å sin sida lika nöjd ut som alla sina företrädare när han tog den traditionella promenaden till Riksdagen. Och det är klart, de riktlinjer han drog upp för regeringen redan för flera år sedan gäller minst lika tydligt i dag: Att bryta utanförskapet är den allt överskuggande uppgiften.
Trodde någon att regeringen vilade vid spakarna i det avseendet är den illusionen effektivt spräckt av det batteri av förslag som lades fram i går.
Begränsningen av a-kassan till 75 dagar för deltidsarbetslösa, utökningen av de så kallade karensdagarna från fem till sju, sänkningen av inkomstskatten, subventioneringen av långtidssjukskrivnas anställningar, allt det och mer därtill ingår precist och konsekvent i ambitionen att få fler i arbete.
Debatten kring hur förslagen hänger ihop och vartåt de syftar är tyvärr ofta för hätsk för att vara upplysande. Inte bara Sahlins reaktion utan även Per Nuders insats i riksdagsdebatten var exempel på det. Hans rundmålning kring den stackars kvinna som jobbade deltid och inte förmådde gå upp till heltid och ändå skulle komma få försämrade villkor vara talande. Skulle a-kassan användas till att försörja någon under den tid personen inte är förmögen att jobba är det ju inte en omställningsförsäkring utan ett slags sjukbidrag. Men Nuder förutsätter glatt och öppet att a-kassan egentligen nyttjas för något annat än vad den är till för. Huvudsaken är att regeringen framstår som hjärtlös.
Och i denna cyniska mening är ju regeringens politik manna för socialdemokraterna. Ända sedan valet har man haft problem med att formulera en övergripande och retoriskt slagfärdig kritik mot regeringen. Den har gått ut på att regeringen ökar klyftorna i samhället, inte så mycket mellan rik och fattig som mellan arbetande och arbetslös.
Om något är det just det spåret socialdemokraterna tryggt kan köra vidare på nu, med tanke på hur kraftfullt och beslutsamt regeringen driver sin arbetslinje.
Den risken tar Reinfeldt och hans allianskollegor. Och det gör de rätt i. Av två anledningar: Dels för att socialdemokraterna fortfarande inte har något eget att komma med, och inte lär få det under överskådlig framtid, och dels för att politiken i fråga kommer att ge resultat under de tre år det är kvar till nästa val. Låt socialdemokraterna kläcka ur sig hur många svordomar och ohederligheter de vill under den tiden.