Låtsasforskare når "fel" resultat
Foto: JANERIK HENRIKSSON / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det finns nu jämställdhet och det finns jämställdhet. Det behöver inte vara ett utslag av förtryck om det oftast är mannen som står och hukar med skiftnyckel under motorhuven. Men om man med jämställdhet menar att båda parter alltid skall göra samma saker i hushållet, och att man inte skall räkna med att olika slags insatser är något som jämnar ut sig med tiden, då är det klart att det blir ansträngt. Av den enkla anledningen att man gör det onödigt svårt för sig.
Men i Sverige är det viktigt att folk gör det onödigt svårt för sig. Av politiska skäl. Och detta är även artikelförfattarnas mening. Allt skall vara exakt lika. Att man nu vet att förhållanden sätts på spel är inget argument för politisk självkritik utan snarare viktig information att ta hänsyn till i arbetet för ännu mer av samma vara, hävdar man.
Artikeln på DN Debatt är obehaglig av två anledningar. Dels, förstås, för att den visar på ett socialt problem i Sverige: att par separerar av politiska orsaker. Men den visar också på ett annat problem, nämligen frågan om forskningens oberoende.
De åtta ger inte minsta sken av att ha någon slags självständig akademisk utgångspunkt annat än "den massiva enigheten om jämställdhetens förträfflighet" och deras insatser som forskare handlar om att "förverkliga den politiska jämställdhetsvisionen i vardagslivet".
Varför känner forskare behov av att peka på en påstådd massiv enighet (som de här själva visar inte existerar i praktiken)? Är det inte till och med en poäng med forskning att den strävar efter sådant som ligger utanför etablerade föreställningar? Och vilken självbild har egentligen den forskare som ser som sin uppgift att förverkliga politiska visioner?
Förtroendet för sådana blir noll. I det här fallet skapas intrycket av att gapet mellan vanligt folks vardagsverklighet och den politiskt proklamerade jämställdheten är så skriande stort att de åtta ideologerna helt enkelt inte kunde göra annat än att erkänna den, även om de helst hade önskat ett mer politiskt lämpligt resultat av sina observationer.
Kanske leder studien till att några riktiga forskare vågar resonera kring våra definitioner av begreppet jämställdhet - utan att fråga majoriteten eller statsmakten om lov först.