KRÖNIKA
I Almedalen är det i år som alla tidigare år, rekordmånga seminarier. Problemet att välja vilka som är mest intressanta att gå på verkar däremot inte vara ett så stort för de flesta.
Det är ganska lätt att förutse vilka som kommer att befinna sig var. Liberalerna dunkar varandra i ryggen på tankesmedjan Migros mingel, socialdemokrater nickar medhållande på LO:s seminarium och vänsterfeminister ropar glada tillrop när Gudrun Schyman talar på Donners plats.
Det är få som tar chansen att vidga sina vyer. Almedalen är ett perfekt tillfälle att lära sig mer om frågor och perspektiv som man vanligtvis inte kommer i kontakt med i sin egen vardag.
Jag skulle enkelt kunna få hela Almedalsveckan att handla om försvarspolitik om jag ville, eller grotta ner mig i enbart miljöfrågor. Seminarierna i år är så många att det går att fylla hela kalendern med en enda fråga och stöta på samma människor på alla seminarium.
Jag ska inte säga att jag själv rör mig överdrivet mycket på okänd motståndarmark men i söndags besökte jag Sverigedemokraternas ungdomsförbunds seminarium. De hade bjudit in representanter från andra europeiska främlingsfientliga ungdomsförbund och diskuterade skillnader och likheter, förbunden emellan.
Tycka vad man vill om Sverigedemokraterna och deras retoriskt tydligare ungdomsförbund, men det var som att kliva in i en helt annan värd. Jag kunde inte förstå deras argumentation utifrån min egen uppfattning om världen och Sverige.
Deras resonemang befann sig på en helt annan spelplan än den jag är van att vistas på. Men med den utgångspunkten som de har, framstod deras politik som helt logisk. Vill man kunna bemöta sina politiska motståndare på ett vettigt sätt måsta man förstå dem och då måste man också lyssna på dem.
Det är klart att det känns tryggt att gå på ett seminarium där man vet att 75 procent av alla som är där håller med det jag själv tycker, men i längden lär jag mig inget nytt utan får snarare en skev bild av verkligheten och tror till slut att 75 procent av Sverige tycker som jag.
Något som senaste opinionsmätningen för Centerpartiet bekräftade att så verkligen inte är fallet, tyvärr.
Så jag vill uppmuntra att inte bara hänga med partikamraterna nu den här veckan och inte bara prata med de människorna du redan känner på minglen. Vandra i väg in på en annan politisk spelplan och träffa lite nytt folk med andra versioner av samhället.
Med så många olika ställen att ta del av information, inte bara i Almedalen, utan över lag har kanske Göran Hägglund en poäng när han i sitt tal pratade om en informationsklyfta.
Inte bara i vilken information folk tar del av men också skillnad mellan dem som läser lite och de som knarkar nyheter dygnet runt.
Att gå så långt som att föreslå en klassikerlista, med av staten godkända verk, som alla ska läsa känns däremot sprunget ur en väldigt unken historia. Då är det bättre att inspirera till ett bredare informationsintag och var bättre att börja än i Almedalen?
Själv ska jag använda resterande veckan åt att besöka seminarium om ämnen som inte bara handlar om mina egna hjärtefrågor och uppmuntrar andra att göra det också.