På Gotland är vi lyckligt förskonade från salt i vinterväghållningen, men på fastlandet är det lite av ett hokus pokus. Så fort det kommer snö och det inte är för kallt sprider man ut saltet och är det bara ett tunt snötäcke behövs inga fler insatser. Det ska möjligen vara att hålla dagvattenbrunnarna öppna, så att smältvattnet kan rinna bort.
När man som på Gotland inte använder salt krävs istället ordentlig plogning och sandning, speciellt på gång- och cykelbanor. Just röjningen av dessa är dock ibland bristfällig. Visst förstår jag att man inte kan ploga och sanda överallt på en gång, men cyklister och fotgängare behöver mer omtanke. När dessutom äldre människor med rollatorer måste gå på trafikerade gator för att trottoarerna inte är röjda är det definitivt något fel.
Förresten, hur är det med den gamla lagen om fastighetsägares skyldighet att skotta och sanda trottoarerna utanför sina tomter?
En liten lustig reflektion: Idrottsrörelsen framhåller gärna devisen ”alla ska få vara med”, men verkligheten i klubbarna ser ofta annorlunda ut och då speciellt i barn- och ungdomsverksamheten.
Men det finns glädjande undantag och det är Visby Ladies elitbasketlag. Där har man verkligen tagit fasta på den tjusiga devisen ”alla ska få vara med”, för i laget finns det plats för alla åldersgrupper, från unga flickor till mogna damer.
Två ord som ofta blandas ihop är chef och ledare. Det förstnämnda finns det utbildningar för, medan ledarskap är en medfödd talang. Just det här med chefer är speciellt. Den norska webbsajten DN.no redovisar intressanta iakttagelser om ledarskap och narcissism från forskaren Christian Enger Gimsö, som verkar vid Handelshögskolan i Oslo. Han konstaterar att ”ödmjukhet som chefsegenskap är underskattat och att de bästa cheferna ofta är de som inte gör så mycket väsen av sig”. Vidare påstår han i en avhandling att ”narcissister, som är arroganta, självupptagna och som har höga tankar om sig själv, har en tendens att hamna i ledande positioner”. Ett intressant forskaruttalande.
"Idag var det ingen som var sjukare än jag". Det var det svar jag fick från en distriktsläkare på den traditionella frågan hur det varit på jobbet under dagen. Läkaren hade en tjänst på en vårdcentral i västsverige, men där var han bara några månader per år. Resten av tiden tjänstgjorde han för olika hjälporganisationer ute i världens värsta krigs- och oroshärdar. För genom någon konstig drivkraft sökte han alltid just de hårdast drabbade katastrofplatserna, vare sig det var krig eller naturkatastrofer. Därav hans svar på den inledande frågan. Allting har ju olika dimensioner beroende på vad man har för bakgrundsbild.
Jag kom att tänka på honom när jag läste Hanne Kjöllers ledarkommentar i DN om årets medicinska riksstämma. Texten avslutas med några mycket tänkvärda rader: ”För att vården ska räcka till de sjuka måste de relativt sett friska lära sig att inte söka vård för allt och intet. Och det är smartare att lära sig det från början än att tvingas lära om senare.”