Det går inte att stoppa avfolkningen av landsbygden. Det är en dyster slutsats man kan dra av den rapport om landsbygdsstödet som varit nyhets- och ledarstoff de senaste dagarna.
Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, ESO, ligger bakom den rätt beska genomgången författad av Ewa Rabinowicz, professor i jordbruksekonomi. Rapporten har fått stort genomslag men inte tagits emot okritiskt, vilket inte heller var att vänta. Marknadsliberaler som tycker att allt som handlar om omfördelning är fulpengar har applåderat rapporten, LRF har påpekat att produktionsstöden behövs om vi ska ha kvar en svensk livsmedelsproduktion.
De grundläggande frågorna är huvudsakligen två: Om vi kan ha en bebyggd landsbygd i framtiden och hur vår mat ska framställas.
” I stället för att försöka vända befolkningsströmmarna bör insatserna inriktas på att lindra de problem som är förknippade med avfolkningen” , skriver Ewa Rabinowicz. Oavsett de olika formerna för lantbruksstödet och effekterna av dem drivs urbaniseringen av krafter vi inte kan styra blir slutsatsen. Vad betyder det? Ska vi ge upp den levande landsbygd vi känner så starkt för? Ska vi som är första generations-stadsbor acceptera att vi blir allt färre som vaknat till råmandet från kor, haft sommarjobb på bondgårdar och upplevt riktigt mörker?
Eller ska vi fortsätta att envisas? Sambandet mellan mat och landsbygd är starkt. Odling kräver arealer och det gör en anständig djurhållning också. Då kan inte alla bo i stan. Mycket av det vi vill se och uppleva under semesterveckor och andra ledigheter är beroende av ett landskap som brukas och en landsbygd som bebos.
Sett på längre sikt än enstaka år och årtionden har Gotland haft tämligen stabila befolkningssiffror. Det kan finnas metoder att hålla landsbygden bebyggd också. Men kanske inte vända några befolkningsströmmar. Vilka insatser är effektiva för att lindra avfolkningens effekter? Kanske kan de rentav göra mer än så.
Lantbruksstödet styrs till större del än många andra politikområden av EU. Det har förbättrats sedan vårt EU-inträde men mycket återstår.
Det finns alltså skäl att ta reda på vad kandidaterna i nästa års val till EU-parlamentet har för inställning till jordbrukspolitiken som står för cirka 40 procent av EU-budgeten. Det är en avsevärd del av den gemensamma kassan om än en betydligt mindre andel än under slutet av 1900-talet.
Nu är budgeten för de närmaste sju åren färdig innan det nya EU-parlamentet träder till men det finns utrymme att påverka inom ramarna. Och arbetet med en ny budgetperiod kommer huvudsakligen att ske under de då nyvaldas mandattid.
Det finns all anledning att låta landsbygdsfrågan bli stor inför nästa års EU-val.