Det talas om mycket blockpolitik nu i dagarna. Några hävdar att blockpolitiken skulle vara död. Andra menar att vi nu har tre block i riksdagen – där Sverigedemokraterna skulle vara "det tredje blocket".
Båda resonemangen ter sig märkliga. Moderaterna och Kristdemokraterna antyder ju att de kan tänka sig någon form av etablerad relation med Sverigedemokraterna, så det verkar mer som om det konservativa blocket nu rymmer tre riksdagspartier. Stefan Löfven är samtidigt tydlig med att Vänsterpartiet ingår i hans regeringsunderlag, så det socialistiska blocket är även det vid gott liv.
På samma sätt som Socialdemokraterna lämpligt glömmer Vänsterpartiets mörka historia verkar framför allt Kristdemokraternas ledare blunda för Sverigedemokraternas dito.
Sverigedemokraterna är inte ett vanligt konservativt parti. I principprogrammet argumenterar man för tankarna kring "ett folk, ett rike". Det står att "folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt --- i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket". Alla som kan sin europeiska historia vet vart de tankarna ledde. Att Centerpartiet och Liberalerna inte vill ha med Sverigedemokraterna att göra hedrar dem.
Det finns dock många konservativa debattörer som menar att man inte kan ignorera den miljon röstande som gav Sverigedemokraterna sitt stöd. Däremot verkar de tycka att man verkligen ska ignorera den något större miljonskara som tydligt markerade både mot främlingsfientlighet och överbudspolitik genom att ge ett liberalt parti sin röst.
Samtidigt funderas det över hur Centerpartiet och Liberalerna ska välja partner. I en intervju i helgen höll MP:s språkrör Isabella Lövin öppet för att låta Annie Lööf bli statsminister – om än med massor av förbehåll. Detta är förstås hyperintressant. Ett liberalt block (MP + C + L) blir med 67 mandat större än Sverigedemokraterna som fick 62, och nästan jämnstora med Moderaternas 70 mandat.
Det är dags för de än så länge alltför små liberala partierna att inse att de har mer gemensamt med varandra, än med sina tidigare koalitionspartner. Reinfeldts liberala moderater finns inte längre, och Stefan Löfvens omstöpning av (S) till ett renodlat LO-organ med stängda gränser och strejkförbud för andra arbetarfack än LO borde få alla att inse att det nu varken är 2006 eller 2014.
Ett tredje liberalt block som regeringsbildande koalitionspartner har störst chanser att klara både budget, klimatutmaning och andra besvärliga sakfrågor utan krypande för ytterkantspartierna.
Samtidigt skulle det kunna vrida migrationspolitiken till en mer anständig nivå. Med framför allt många ledande moderaters och kristdemokraters oblyga flirtande med Sverigedemokraterna, och med det fastställda resultatet från 2018 års val så blir Annie Lööf min kandidat till statsministerposten.