Det är mycket kön nu och mer lär det bli. Eller genus för den som är så disponerad. Det är en realitet nästan vad man än sysslar med.
Den som ännu kan sälla sig till ungdomen kan knappt läsa molekylärbiologi utan att tvingas anlägga ett genusperspektiv för att få tillgodoräkna sig sina studier. Och ve den handläggare inom offentlig förvaltning som upprättar en handling utan att analysera effekterna på könsförhållandet ordentligt. Huvuden. har historien visat, som rymmer obekväma tankar säras lätt från dess tillhörande axlar.
Det är lätt att vara emot vår tids genusparadigm. Det är så allomfattande och i många skepnader även stötande att det torde vara svårt för de flesta att förhålla sig alltigenom positiva till alla åtgärder som genomförs i dess namn. I grunden ligger dock en väldigt god tanke, nämligen att acceptera människor för vad de är.
Det är vad det kokar ner till. Insikten att alla är olika och att det är okej. För alla. En del pojkar gillar monstertruckar och andra inte. En del flickor gillar också monstertruckar och andra inte.
Det lilla som finns att tillgå i form av genuspolitisk opposition handlar inte om det. Snarare gäller det synen på var gränsen för politiken går. Det är ingen slump att de mest radikala feministerna återfinns på vänsterkanten. Det är där den grundläggande inställningen att allt är politik går att finna och utan den grunden är det svårt att försöka rättfärdiga varför politikerna ska ha rätt att reglera vår vardag i minsta detalj.
Därför utsätts vi för det ena förslaget efter det andra i akt och mening att lära oss hur vi ska vara för att bättre tjäna staten.
Det kan vara alltifrån individualiserad föräldraförsäkring till riktade åtgärder för att få kvinnor att starta fler företag. Alla dessa förslag utgår dock från att människor är likadana. Säkerligen välmenande blir hjälpförsöken till slut ändå ett hinder i försöken att nå målet som är en allmänt utbredd insikt i att vi är olika.
Detta sätt att bedriva politik brukar dock ses som handlingskraftigt. Om vi som väljare istället krävde att få leva våra liv utan större statlig inblandning skulle vi lösa många problem. Det är en fråga som Kristdemokraterna och särskilt Göran Hägglund har drivit, de borde stå upp för den tanken tydligare.
"Inom kort" presenterar äntligen Socialdemokraterna sin politik i form av en skuggbudget. I en debattartikel i Dagens nyheter har Håkan Juholt och Carin Jämtin dock redan beskrivit delar av politiken. Av artikeln att döma kommer den socialdemokratiska politiken framdeles att handla om riktade åtgärder mot just kvinnor.
Kvinnor utgör en av de grupper som, av de senaste valen att döma, i stor utsträckning har slutat att rösta på Socialdemokraterna. Det har uppmärksammats och nu väntar röstfiske. Insikten att kvinnor dock inte nödvändigtvis behöver stödåtgärder synes inte ha nått partiet.
I själva verket behöver kvinnor och män samma saker. Det handlar om en fungerande arbetsmarknad, skatter som inte omöjliggör företagande och en byråkrati som inte tvingar på varje småföretag en administrativ heltidstjänst. Sedan kan både män och kvinnor få verka som individer på de sätt de känner för det.
Det skulle vara önskvärt om fler politiker försökte göra landet bättre för alla samtidigt.