Det finns en solidaritetskänsla som verkar gro i vårt samhälle just nu. En hel del skribenter på sociala medier, ledar- och insändarsidor – jodå, jag också - har under det senaste året eller så tackat nej till ytterligare skattesänkningar. Nu senast är det Claes de Faire som i tidningen Resumé förklarat att han tycker att det räcker nu.
Uttalanden av den typen brukar standardmässigt mötas med uttalanden av typen: Det är lätt att säga när man klarar sig på sin lön. Ja, det är ju just det vi säger, vi klarar oss och vill hellre se lappade hål i välfärd och utbildningssystem än mer pengar i plånboken. Andra grupper behöver bättre, till exempel lågavlönade föräldrar eller arbetslösa utan a-kassa. Det finns en hel del man kan göra för att förbättra för de grupperna utan att röra skatterna det minsta.
Och för att ingen ska behöva påpeka det: Jag vet att Socialdemokraterna inte tänker ta tillbaka ett femte jobbskatteavdrag efter en valseger nästa år och jag tycker fortfarande att det är fel. Men det är mer fel att införa det.
Hur som helst finns det en skara som inte riktigt trivs med klyftorna i Sverige om de än är mindre än i många andra länder. Jag tycker mig se att den skaran ökar och det gläder mig. Ökad konsumtion är kanske inte det stora målet för de flesta. Särskilt inte om man ser behov runt sig.
Glädjande många har gjort just det. Det har tagits initiativ till matkassar och klädinsamlingar av människor som sett behoven. I ärlighetens namn har jag rätt starka betänkligheter mot den typen av välgörenhet. Jag begriper inte varför just den fattige ska få en kasse som någon annan packat och inte få gå i butiken själv och välja varor. Det luktar förmynderi, som om man inte kan lita på att hen verkligen handlar nyttigheter. Tänk om det slinker ner både en veckotidning och en dosa snus i kassen. Som hos oss andra.
Den som fryser förväntas inte bry sig om varifrån jackan kommer eller vem som har burit tröjan förut. Förhoppningsvis är second hand-begreppet så vedertaget att en del av skämmigheten med att gå i andras avlagda kläder minskat. Men det är betydligt enklare att välja begagnat när man vet att man kan köpa nytt om man vill.
Om jag försöker bortse från de invändningarna ser jag en medvetenhet, en vilja att dela med sig, en solidaritet som i grunden är positiv. Visst är det av flera skäl bättre att ge bort än att slänga användbara saker. Och livet är så mycket mer än pengar.
Det är ett skäl till att jag inte oroar mig särskilt mycket för att den skattehöjning som beslutades i fullmäktige i måndags ska skrämma folk från att bosätta sig här på ön. Den som söker en lågskattekommun hade ändå inte tittat åt det här hållet. I den ligan kommer vi inte att spela inom överskådlig tid.
Det finns tecken på att solidariteten människor emellan växer. Det lovar gott.