När Stefan Löfven skriver (Dagens Industri 29/10) att Sverige bör lära av hur Sydkorea arbetar med utbildningsfrågor är den ofrivilliga komiken stor. Löfven försöker hävda att Sydkorea har en mer välutbildad befolkning än Sverige för att alliansregeringen inte bygger ut högskolan tillräckligt. Det är fel.
Det stämmer att Sydkorea har en hög och snabbt växande andel högskoleutbildade. Men det är inte effekten av arbetsmarknadspolitiskt motiverad utbyggnad, utan av en inställning till utbildning som är motsatsen till den svenska.
I Sydkorea jobbar elever på alla nivåer i utbildningssystemet stenhårt. Sydkorea ligger stadigt bland de bästa länderna i PISA-mätningarna av 15-åringars kunskaper. Men trots topprestationerna uppger de sydkoreanska ungdomarna ett lågt intresse och dåligt självförtroende inför skolämnena.
Troligtvis beror det på att de inte har något liv utanför studierna. En sydkoreansk elev åker ofta direkt från skolan till privatskolan, för att ta de kvällslektioner som krävs för att kunna konkurrera. Efter kvällsskolan är det läxplugg. Barn och ungdomar hinner varken leka eller umgås med vänner, eftersom studierna slukar all tid.
Pluggandet har naturligtvis ett mål, och det är de livsavgörande inträdesproven till olika vidareutbildningar som hålls en gång om året. Det förekommer att sydkoreanska ungdomar som inte orkar med pressen begår självmord.
I Sydkorea är skolklasserna stora och lärartätheten låg. Å andra sidan är lärarlönerna höga och lärarutbildningen oerhört populär. Totalt sett lägger Sydkorea något högre andel av BNP på utbildning än vad Sverige gör (7,6 respektive 6,5 procent). Å andra sidan är den svenska skolan fullt ut offentligfinansierad, medan 21,5 procent av de sydkoreanska resurserna till utbildning kommer ur privata plånböcker. Sydkoreaner lägger en stor del av sina inkomster på barnens kvällslektioner och privatlärare.
Att sydkoreanska barn och föräldrar satsar så mycket pengar, tid och hårt arbete på skolan har flera orsaker. Arvet från den konfucianska kulturen innebär att man värdesätter hårt arbete och utbildning. Efter den japanska ockupationen och kriget med Nordkorea har utbildning också blivit det "nationella projektet", kring vilket sydkoreanerna samlas med stolthet och patriotism.
Hur ett barn lyckas med skolan ses som ett bevis på föräldrarnas duglighet, och avgör barnets framtid både på äktenskaps- och arbetsmarknaden. Dessutom är vuxna barn i Sydkorea skyldiga att försörja sina föräldrar, så satsningar på barnets utbildning kan ses som ett pensionssparande.
Frågan är exakt vad i Sydkorea som Stefan Löfven vill att Sverige ska ta efter. När till och med svenska konservativa bildningsvurmare tycker att den sydkoreanska pluggskolan är för hård, vad kan skolflummarna i S lockas av?
Är det privatfinansierade kvällsskolor Löfven menar när han lovar att "satsa mer" på utbildning? Fler svenska högskoleplatser till studenter som knappt kan läsa kommer nämligen inte att föra oss närmare Sydkorea.