Onsdagen den 3 maj går tusentals svenskar till val. Det är nämligen borgmästarval i London. De svenskar som bor i London är EU-medborgare och har därför rätt att delta i regionalvalen.
Valkampanjandet i London har höjt temperaturen i den engelska demokratin. Huvudkandidaterna är två välkända politiska profiler. Sittande borgmästaren Boris Johnson är något av ett landmärke med sin blonda kalufs och sin alltid vakna humor. Labourkandidaten Ken Livingstone är revanschsugen. Han var borgmästare innan Johnson vann förra valet.
Valfrågorna är lokala. Vänstern vill sänka taxorna på kollektivtrafik. De konservativa vill bevara taxorna och använda pengarna för att investera i ny infrastruktur. Båda sidor vill stärka polisen och förhindra nya upplopp av den typ som var förra sommaren. Men man är oense om orsakerna bakom upploppen.
För människorna som bor i London är det naturligtvis viktigt att regionalpolitiken får ha sin egen valrörelse. Om valdagen sammanfallit med parlamentsvalen skulle vardagsfrågorna hamnat i skuggan av rikspolitiken.
Borde vi inte ha det likadant i Sverige? På något sätt känns det som slöseri med demokrati att bara ha val var fjärde år.
Är det inte så att många viktiga frågor hamnar i skymundan bara därför att de är lokala? Utförsäljning av äldreboenden, korruptionsskandaler med byggbolag, och dåliga skolor. Alla sådana vardagsfrågor förtjänar att åtminstone vart fjärde år få en rejäl genomlysning. Så sker inte idag.
Politikerna som verkar på den kommunala nivån kan göra det i medieskugga av rikspolitikerna på TV. Det försämrar medborgarnas möjligheter att granska och välja bort dåliga beslutsfattare.
När svenska politiker ska försvara det nuvarande systemet hänvisar de till statsvetarna i Göteborg som säger att skilda valdagar leder till lägre deltagande. Enligt en offentlig utredning från 2006 skulle deltagandet sjunka med 10-20 procent i förhållande till siffrorna för riksdagsvalet.
Men det skulle ändå ge oss ett deltagande på mellan 65 och 75 procent. Det är högt internationellt sett. Och visst vore det bättre att ha ett val med 75 procents deltagande och med fokus på de lokala frågorna, än att ha tio procents högre deltagande men litet intresse för frågorna?
Sanningen är nog den att politikerna inte vill ändra systemet eftersom det skulle leda till att de fick konkurrens av lokala partier. Men det är inget riktigt argument. Vi har demokratin därför att medborgarna ska rätt att välja bort dåliga ledare. Inte för att partierna ska vara starka.
Man skulle kunna tro att borgmästarvalet i London är en gammal inrättning. Britterna är ju kända för att inte vilja ändra alltför ofta i sin demokrati. Men det första borgmästarvalet hölls faktiskt inte förrän år 2000. Det är en nymodighet, skapad för att vitalisera den regionala demokratin. Vi borde också gå i den riktningen.