En riktig Kronobergare är en snaps kryddad med enbär, angelikarot, kummin, fänkål, anis, koriander och pomerans. Karl-Petter Thorwaldsson, som nu tillkännagett att han ska avgå som ordförande i LO, kryddar snarare med dill och persilja. Och kanske lite malört, för bitterhetens skull.
Från sina egna utgångspunkter måste Karl-Petter Thorwaldsson vara ett totalt misslyckande som LO-ordförande. Hans tydligaste mål har varit att bekämpa Sverigedemokraternas tillväxt bland LO:s medlemmar. Senast i helgen talade han på Vänsterpartiets kommundagar i Göteborg och passade på att gå till angrepp på SD som han kallade "rasister".
Men det är ju bara två veckor sedan som Expressen publicerade en Sifomätning där SD fick mer stöd än Socialdemokraterna av LO-medlemmarna. 31,0 procent för SD mot 30,6 procent för S. Även om Karl-Petter Thorwaldsson närmat sig Vänsterpartiet, och även om SD numera är största partiet bland hans medlemmar, så insisterar han fortfarande på att kalla sig socialdemokrat och framhärdar om den fackligpolitiska maskopin med partiet. Fattas bara annat. Han sitter ju inte bara i partistyrelsen utan även i det än mäktigare verkställande utskottet.
Samtidigt har dock Karl-Petter Thorwaldsson efter januariöverenskommelsen (Jöken) kommit att hamna i allt tydligare opposition mot den S-ledda regeringen. I en Expressenintervju från Vänsterpartiets evenemang framhöll Thorwaldsson att han "varje dag" jobbar för att Socialdemkraterna ska driva mer "vänsterpolitik". Han har hållit brandtal mot exempelvis värnskattens avskaffande, förändringarna av arbetsrätten och bristen på fördelningspolitisk. Han har varnat för Jöken-partiernas illa förberedda och ogenomtänkta reformering av Arbetsförmedlingen riskerar att skapa kaos.
Så det är inte svårt att förstå varför Karl-Petter Thorwaldsson anser att det kan räcka med åtta år som LO-ordförande. Han är både en kritiker av och medskyldig till den regering vi har. Han är vilse i det parti han sitter i ledningen för, men klänger sig fast vid ett sjukt förhållande. Hans egna medlemmar överger hans svekfulla parti och flockas till det parti som LO:s ordförande ständigt varnar för. Och inte finns det någon ljusning i sikte, så länge Jöken-samarbetet består. Genom att låta Centerpartiet och Miljöpartiet fått diktera agendan, så fortsätter stödet för partiet att urholkas, speciellt bland LO-medlemmar.
Det är ofta bättre att fly än att fäkta illa. Speciellt som Thorwaldsson tvingas slåss med både vänner och fiender. Och med sig själv.