Lovvärt och omöjligt projekt
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Tanken är onekligen frisk: historiker från unionens alla 27 länder skall engageras i författandet av en gemensam lärobok i europeisk historia. På det sättet skall en samförståndets grundbult slås fast för framtiden i det gemensamma europeiska medvetandet.
Sveriges skolminister Jan Björklund stöder förslaget. Han menar att det kan vara nyttigt för den europeiska självbilden att man tillsammans tvingas diskutera igenom historiska händelser.
Och det kan nog ha sin poäng. Men sedan finns faktiskt en annan lovvärd effekt av förslaget, nämligen att man i svenska skolor plötsligt får en kvalificerad historieskrivning i händerna att förhålla sig till. I Sverige läser eleverna knappast någon historia alls, vare sig svensk eller europeisk. Ett svenskt deltagande i ett sådant här projekt skulle till sin natur ha en kvalitetshöjande effekt på undervisningen. Även i andra länder ökar gissningsvis allmänbildningen.
Sedan finns förstås realiteter. Ett fransk-tyskt försök att forma en gemensam historieskrivning har redan gjorts, men det stötte på patrull när man skulle enas om tolkningen av kolonialismen. Och flera länder har redan förklarat sig vara skeptiska till idén.
Anledningen är lätt att förstå; det handlar om 27 länder som skall samsas om något som inte ens två av dem kunnat ro i land. Det handlar om ett av de knivigaste projekten EU skulle ha sjösatt.
Faktum är att man inte behöver vara övermåttan cynisk för att se framför sig flera situationer där projektet får motsatt verkan: där äldre tvistefrågor kring händelser som varit bortglömda plötsligt antänds på nytt för att projektet aktualiserar dem. Historia är något som skall behandlas varsamt.
Men i grund och botten är det hela ändå värt ett försök. Visst, det är orealistiskt och kanske till och med utopiskt med tanke på de europeiska folkens brokighet och förmåga att bilda egna tolkningar av tankar och skeenden. Och på ett plan kan man faktiskt argumentera för att det kanske inte ens är önskvärt. Europas styrka ligger trots allt i mångfalden, och en gemensam historieskrivning innebär, hur man än vänder och vrider på det, ett mindre mått av tankespridning än annars.
Men ändå, själva ambitionen att försöka komma överens om hur den gemensamma historien skall tolkas är i grunden sympatisk. Och bara det är värt att applådera.