Resultaten i den svenska skolan har blivit sämre och sämre under de senaste sex åren. Det visar statistik som Skolverket presenterade den 23 augusti.
Det måste tolkas som att den skolpolitik regeringen driver inte fungerar när 12 000 elever gick ut grundskolan i våras utan tillräckliga kunskaper.
Det är uppenbart att den borgerligt förda skolpolitiken inte löser, utan snarare förvärrar problemen i skolan.
Johan Malmros och Simon Härenstam menar att vi i majoriteten på Gotland för en passiv politik och lutar oss tillbaka och är nöjda.
Lust, glädje och utveckling
Nej! Självfallet inte! Det är helt oacceptabelt att vi på Gotland har så stora skillnader i resultat mellan våra skolor. Det handlar om våra gotländska ungdomars och också om Gotlands framtid.
Självklart måste vi fortsätta det hårda arbetet att skapa en likvärdig skola. Vi måste fortsätta skapa förutsättningar lokalt för våra rektorer och lärare.
Vi får gå hem och tänka vidare, göra vår läxa och tillsammans hitta det som faktiskt innebär något, som ger just det som skapar lust, glädje och utveckling.
För jag tror just så, att goda resultat hänger ihop med glädje och med känslan av att lyckas på jobbet och i skolan. Här måste vi som på olika vis är engagerade i skolan på Gotland hjälpas åt att starta en spiral uppåt.
Samtidigt som vi här lokalt hittar nya bättre former för ledning och styrning tampas den svenska skolan med det som kommer ovanifrån, alltså från regeringen med utbildningsminister Jan Björklund (FP) i spetsen.
En skolpolitik som tagit tillbaka gamla ideal samtidigt som man totalt uppslukas av nya kursplaner och nytt betygssystem leder inte till glädje, lugn och harmoni.
Kreativitet och lärande
Tydligt fokus på fler kontrollsystem och på resultat och output, riskerar att leda till mindre tid för just det som de svagare eleverna behöver, alltså tid för samtal, relationsbygge och arbetsmetoder som tillåter kreativitet och lärande med inflytande och delaktighet. Så kan det vara och i så fall kommer de starka eleverna att klara sig väl även i detta, medan just de med större behov av kontakt och stöd hamnar allt längre efter. Det spelar ingen roll hur mycket och hur ofta vi mäter, väger och kommunicerar resultaten med elev och förälder om vi inte också har tid och möjlighet att skapa de lärsituationer som gynnar.
Istället riskerar vi att den svaga eleven, som allt oftare får veta hur långt ifrån målen hen ligger och hur långt kvar hen har till måluppfyllelse, blir stigmatiserad och fastnar i känsla av hopplöshet där skolan inte uppfattas som en plats för hen.
Ha förtroende för lärarna!
Det är ju vad vi gör med resultaten som betyder nåt och förtjänar utrymme i skolan och debatten!
I den kontexten som svensk skola befinner sig spelar de mål vi lokalt sätter upp inte lika stor roll som om den nationella skolpolitiken faktiskt sett och också hittat lösningar som stöttar arbetet med att nå alla.
Att vara rädd för nya arbetsmetoder och ny teknik och samtidigt ha minskat förtroende för professionen ger INTE bättre skolresultat, det vet vi nu!
Att dessutom ha mage att föreslå Rut-avdrag för läxläsning är ett rent hån mot just de grupper som idag har svårast att klara skolan!