I regeringschefens traditionella tal till tyska folket på nyårsafton sade förbundskansler Angela Merkel att 2013 ekonomiskt sett inte blir lättare, utan svårare. Eurokrisen når även Tyskland, som hittills klarat sig hyfsat.
Merkel, kallad Machtfrau, maktkvinna, och Mutti, mamma, landsmoder, ser uppenbart eurokrisen som sin stora uppgift. Här har hon, känd för att vara så försiktig, tillåtit sig stora ord, om att EU står och faller med euron. Men lösningen ska komma ”steg för steg”. Regeringen lånar en bild från trafiksäkerhetsarbetet: Det gäller även i politiken att ”auf Sicht fahren”, anpassa hastigheten till vad man kan se klart framför sig.
Kritikerna tycker att Merkel famlar och fumlar. Andra ser en medveten strategi för att skydda det moderna Tysklands målsättningar – demokrati och europeisk integration.
I höst väljs en ny förbundsdag i Berlin. Om valet bara gällde regeringschefen vore saken så gott som klar. Angela Merkel gillas ju av över 60 procent av tyskarna.
Men lika omtyckta är inte alls hennes parti, kristdemokraterna. Dessa, kallade CSU i Bayern och CDU i landet i övrigt, har noterat allvarliga bakslag i kommunal- och delstatsval.
För att Merkel ska förbli ”den mäktigaste politikern i Europa” (omdöme i brittiska tidningen Financial Times) krävs därför på det nationella planet en partner stark nog för att ge majoritet.
2005-2009 var denna partner huvudrivalen, socialdemokratiska SPD.
Sedan 2009 är det de liberala fridemokraterna, vilka dock haft så stora problem att det är tveksamt om de duger framöver.
Det är därför tänkbart att Merkel framöver leder en koalition med det tyska miljöpartiet, Die Grünen. Sannolikheten härför ökade 2011 när Merkels regering efter Fukushima-katastrofen beslöt att avveckla kärnkraften, efter att strax innan ha planerat dess förlängning.
SPD och De gröna har tänkt sig att återuppliva regeringssamarbetet de hade före 2005. SPD:s kanslerskandidat heter Peer Steinbrück. Som oppositionsledare ligger det denne i fatet att han var finansminister hos Merkel i fyra år och att de två då samarbetade utmärkt. Inom sitt parti ligger Steinbrück till höger, och han behöver vinna dess vänster, för att inte tala om väljarnas bevågenhet.
Steinbrück ligger långt efter Merkel i popularitet. Och nu har han gjort bort sig kapitalt.
Den SPD-vänliga tidningen Frankfurter Rundschau skriver att "Peer Steinbrück meddelade i veckoslutet att han träder tillbaka som SPD:s kanslerkandidat.” Det var tidningens spydiga kommentar till att Steinbrück i en intervju publicerad 30 december sagt att förbundskanslern borde få påökt, från nu 300 000 euro, alltså kring 2,7 miljoner kronor, om året. Ett skäl Steinbrück angav var att bankdirektörer tjänar mycket mer än så.
Till råga på allt förklarar SPD-ledaren att Merkels popularitet beror på att hon åtnjuter en kvinnobonus – att kvinnor gillar henne enbart för att hon är kvinna.
Det är tidigare främst manliga CDU-politiker som haft denna syn på Merkel, att det är könet och inte kompetensen som hjälpt fram henne.
De har alla fått fel, om kvinnan som blivit Europas viktigaste ledare.