I dagens Sverige råder stor åsiktsfrihet, men det finns gemensamma ideal som de flesta hyllar, i alla fall i den offentliga debatten - demokrati, tolerans, jämställdhet, individuell frihet, en sekulär statsmakt, jämlika arbetsformer och självständigt tänkande.
Här uppstår en märklig paradox. Många av dem som hyllar självständigt tänkande omfattar hela detta allmänt omfattade åsiktspaket. Inget fel med det, men frågan är hur mycket självständigt tänkande som egentligen ligger bakom.
Särskilt påtaglig blir paradoxen hos dem som ifrågasätter mera traditionella uppfattningar och institutioner, såsom kärnfamiljen, klassiska könsroller, religiös tro eller monarkin. Ofta framhåller de att de vill göra upp med förlegade, invanda tankesätt och framställer sig själva som särdeles kritiskt tänkande debattörer.
Vi kan kalla dem majoritetsrebellerna. De företräder uppfattningar som omfattas av de flesta som syns och hörs i offentligen, men de vill samtidigt åtnjuta statusen av att vara dem som granskar, genomskådar, ifrågasätter och gör uppror. För 100 år sedan hade de verkligen varit rebeller, och kanske till och med för 50 år sedan. Men inte i dag. I dagen samhälle är de verkliga rebellerna och självständiga tänkarna snarare de som vågar påstå att en del av det som hyllades för 100 eller 50 år sedan fortfarande gäller.
Lägg märke till att denna observation inte säger någonting om huruvida det som majoritetsrebellerna hävdar är sant eller falskt. Många av majoritetsuppfattningarna kan försvaras på goda grunder, både förnufts- och värdemässigt. Och tur är väl det, annars vore vårt samhälle illa ute.
Men man kan inte med trovärdigheten i behåll framföra väldigt tidstypiska idéer och sedan stoltsera med sin egen självständighet och beskylla meningsmotståndarna för att vara fast i konventionellt tänkande. Och när någon gör det så är det ett varningstecken - om man visar så stor benägenhet till självbedrägeri när den gäller den egna positionen på åsiktsfältet så finns det risk att resonemanget i övrigt rymmer flera svaga punkter.
Låt mig ge ett konkret exempel. I diskussionen om religionens roll i samhället finns det en ganska aggressiv grupp debattörer som vill bannlysa alla religiösa uttryck från offentligheten. Deras ideal är inte bara en sekulär stat, utan ett sekulärt samhälle, där inga religiöst grundade åsikter eller organisationer gör sig hörda.
De framställer ofta sig själva som modiga sanningssägare. I upplysningstänkarnas efterföljd vill de gå till storms mot kyrkan och alla religiösa makthavare. Men de missar några viktiga saker.
Upplysningsmännens modiga kamp fördes på 1700-talet. Kyrkan är inte längre någon världslig maktfaktor, och dagens andliga makthavare återfinns snarare på sekulära institutioner som universitet, tidningsredaktioner och tankesmedjor.
Återigen - detta säger ingenting om huruvida debattörerna i fråga har rätt eller fel i sak. Men de gör sig löjliga när de framställer sig själva som skarpsynta och modiga rebeller, bara för att de går emot religionen i ett samhälle där de flesta inte utövar någon religion.
Kritiskt och självständigt tänkande är ett hedervärt ideal som vi bör fortsätta att hylla. Men om vi vill förverkliga det bör vi låta bli att använda det som ett slagträ i debatten.