Makten(s) teologi
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Traditionellt sett har vi brukat skilja på politik och religion i det svenska samhället. Få har något till övers för de teokratiska system som råder i till exempel Iran eller Saudiarabien. Men när det kommer till kyrkovalet följer inte den distinktionen med fullt ut. Alla riksdagspartier medverkar på ett eller annat sätt i kyrkovalet, låt vara att bland andra Folkpartiet i Svenska Kyrkan (FISK) och Kristdemokrater i Svenska kyrkan formellt sett är fristående från moderpartiet.
Åsiktsmässigt är det också ganska lite som skiljer de olika politiska partierna åt så skälet varför de ställer upp under partibeteckning stavas makt. Man är helt enkelt ovillig att släppa taget. Man vågar inte ta konsekvensena fullt ut av det beslut som man fattade för nio år sedan, det vill säga då kyrkan skiljdes från staten. Då är det lättare att fortsätta diskutera folkkyrkan och andra tämligen innehållslösa floskler.
Det största partiet i kyrkomötet är Socialdemokraterna med 71 mandat. Dess politiska ledare; statsministerkandidaten Mona Sahlin, har ett närmast schizofrent förhållande till Svenska Kyrkan. Hon tycker exempelvis att det är oerhört provocerande att inte rösta i kyrkovalet, trots detta gör hon det inte själv eftersom hon inte är medlem i kyrkan.
Hon hävdar att kyrkovalet är lika viktigt som de andra valen men väljer ändå att åka till festfixaren Bindefelds 50-års kalas i kyrkovalrörelsens slutspurt.
Fram träder bilden av en politiker som uppenbarligen kör med dubbla budskap. Hos Sahlin verkar drivkraften inte vara Svenska Kyrkans väl och ve utan snare att till varje pris konsolidera makten över densamma.
För Svenska kyrkans egen skull får vi hoppas att söndagens kyrkoval blir det sista där partipolitiken dominerar kyrkorummet.