Maktens väg när folket röstar "fel"
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Sedan EU:s stats- och regeringschefer skrev under det nya fördraget i Lissabon för knappt ett år sedan har redan 24 av 27 medlemsländer ratificerat fördraget. När Sverige nu sällar sig till den skaran återstår endast för Tjeckien samt Åland, som är en självständig region i Finland, att ta ställning. Ändå är frågan långt ifrån avgjord. För att Lissabonfördraget skall kunna antas krävs formellt att det ratificeras av samtliga medlemsländer. Och Irlands folkomröstning tidigare i år avgjordes som bekant till nejsidans fördel.
Hur EU kommer att hantera detta nej är fortfarande höljt i dunkel. Redan innan alla rösterna var räknade uttalade sig EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso optimistiskt om Lissabonfördragets framtid, övertygad om att en lösning på problemet var inom räckhåll. Ratificeringsprocessen fortsatte, även i Polen och Tyskland, länder som initialt valde en avvaktande hållning.
I Tjecken har ratificeringen dröjt i väntan på ett avgörande från konstitutionsdomstolen, efter det att senaten ifrågasatt om Lissabonfördraget är förenligt med tjeckisk grundlag. Den politiska ledningen är splittrad. Tjeckiens president, den notoriskt EU-kritiske Václav Klaus, har tagit parti för irländarna och tänker inte underteckna Lissabonfördraget så länge Irland står fast i sitt nej.
Förhoppningen i Bryssel är att den irländska regeringen kan förmås att utlysa en ny omröstning om Lissabonfördraget: En aktuell opinionsundersökning indikerar att den irländska väljarkåren skulle rösta för Lissabonfördraget vore det val idag, förutsatt att irländsk representation i EU-kommissionen kan garanteras.
Gud vet att man inte är främmande för att utöva påtryckningar i den riktningen. Irländarna röstade nej till Nicefördraget 2001, och danskarna röstade nej till Maastrichtfördraget 1992. I båda fallen utlystes nya folkomröstningar inom drygt ett år. Om Lissabonfördraget har endast Irland folkomröstat. Trots att fördraget endast är en omarbetad version av den så kallade EU-konstitutionen, som fälldes i franska och nederländska folkomröstningar 2005.
Respekten för "felaktiga" demokratiska beslut tryter, minst sagt.
Att det gäller också svenska unionsivrare illustreras av EMU-debatten som återupplivats i finanskrisens tecken. Så här fem år efter EMU-folkomröstningen börjar det bli dags att omvärdera kronan, låter man förstå.
Självklart måste beslut kunna omprövas. Men det är ett problem när politikerna endast låter detta ske i ena riktningen. Inbillar sig någon, om resultatet av EMU-folkomröstningen blivit ett annat, att det nu skulle talas om att det börjar bli dags att omvärdera euron? Börjar det kanske, efter 14 år, "bli dags" att omvärdera medlemskapet i EU? Nej, knappast.
Detta är en tankeställare.