Gästtyckare
I det ursprungliga förslaget skulle regeringen ges oinskränkt makt att fatta beslut utan riksdagens inblandning – och därutöver sätta sig över regionernas självbestämmande genom att ge sig rätten att omfördela regionernas sjukvårdsmateriel inom landet. Det är självklart så att regeringen behöver vara aktiv och handlingskraftig i kristid, oavsett om det är i krigs- eller fredstid. Men är regeringens maktlag verkligen i linje med det?
För det första behöver det ytterligare belysas vad det är som gör att regeringen behöver oinskränkt makt. Sveriges riksdag har redan gått ned till en bemanning på 55 ledamöter för att snabbt kunna fatta beslut – på ungefär samma sätt som ordningen är i krigstid med den så kallade krigsriksdagen. När det gäller regionerna så vill regeringen omfördela regioners och företags sjukvårdsmateriel (masker, visir, skyddskläder), men har inte berättat hur eller varför det behövs. Min uppfattning är att fokus borde vara att öka mängden tillgängligt material, inte att ta besluten allt längre från de människor som har behovet. Det finns nämligen inte något öppet krig om sjukvårdsmaterial mellan regioner och kommuner – tvärtom är alla lugna och fokuserade på att hjälpa varandra.
Utöver att regeringen inte berättat varför dessa svepande och långtgående befogenheter behövs, så är det en mycket förhastad process som föregår lagförslagen. Innan förslagen skickades till Lagrådet genomfördes världshistoriens kortaste remissrunda. Endast 24 timmar gavs till remissinstanserna att komma med synpunkter – 24 timmar som dessutom inföll mellan lördag och söndag. Det är anmärkningsvärt att regeringen hanterar beredningskravet så vårdslöst i kristid. Man har haft alla möjligheter att stämma av förslaget med oppositionens partier – men har istället valt att försöka smyga och smussla fram den nya maktlagen. Det inger inte förtroende.
Slutligen kan man fundera – rent författningsmässigt – om det i dagsläget är lämpligt att helt bryta med de vägledande principer Sverige har för att hantera kriser. Det regeringen föreslår är en form av undantagslagar, eller särskilda krislagar om man så vill. Vissa länder har det systemet – Ungern är ett land som förstärkt dem nyligen – men att Sverige saknar sådana lagar är ett medvetet val.
När Sverige haft nödlägen tidigare och där juridiken varit oklar har beslutsfattare i form av regering och riksdag varit rådiga och fattat beslut för landets bästa. Dessa har kanske inte alltid varit författningsenliga – men de har varit demokratiska och rimliga. Det är vad som kallas ”konstitutionell nödrätt”, och är en etablerad juridisk praxis för hur Sverige agerar när en nödsituation uppstår.
Förfarandet känns igen från de flesta typer av krishantering: i den akuta krisen agerar man för att lösa det hot som står framför en på bästa sätt, oavsett om det bryter mot en regel eller inte. Sedan får man utvärdera i efterhand om man gjort rätt eller fel, i vilken utsträckning man agerat rimligt. Men att den som står inför en kris ska ha fria tyglar att göra vad den vill utan att det finns en demokratisk backning för agerandet – det är en dålig idé. Rättsstatens principer är nämligen inte fritt valt arbete. Rättstatens principer är en hörnsten i det öppna samhället.