Maktskifte ett självändamål?

Politik2006-07-28 06:00
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
I förrgår pressenterade socialdemokraterna sin rapport "Tolvåringen" om allt bra de gjort i regeringsställning sedan de vann valet 1994. Eller snarare, om alla framsteg som skett sedan 1994. För det socialdemokratiska partiet och regeringen kan knappast ta åt sig äran av allt gott som hänt.
Det är mycket som påverkat vår ekonomi, sysselsättning och framsteg. Internationella konjunkturer, händelser i andra delar av världen som står helt utanför regeringens kontroll, det faktum att vi sade nej till EMU och så vidare.
Men ingen kan på allvar hävda att det inte går ganska bra för Sverige just nu och att 2006 års Sverige på många sätt är betydligt bättre än det Sverige som lämnades över av Bildts regering för 12 år sedan.
Rapporten är en imponerande läsning och även om den inte är direkt opartisk finns det tydliga källhänvisningar för den som är skeptisk. Här följer ett smakprov:
Sysselsättningen har ökat med 300 000 personer, mellan 1991-1994 sjönk den med en halv miljon. Tillväxten är hög, över EU-snitt och USA, underskott i stat och kommuner har vänts till överskott, räntan är låg, inflationen är låg och produktiviteten är hög.
Utbildningen på alla nivåer har byggts ut. Antalet ungdomar arbetslösa mer än 100 dagar har minskat med 90 procent och vi har inte haft en så god reallöneutveckling sedan 1960-talet. Så fortsätter rapporten område för
område.
Skulle valet enbart handla om resultatet av den ekonomiska utvecklingen, är valsegern för det socialdemokratiska regeringsalternativet glasklar. Men valet handlar ju om mer än så och gångna års resultat är ett dåligt sätt att spå politiken i framtiden.
De borgerliga partierna går inte heller till val på att de skulle göra saker särskilt mycket annorlunda. Men de påstår att de kan göra det lite bättre.
De stora ideologiska skillnaderna mellan blocken har tvättats bort, socialdemokraterna kan visa att de har haft stor framgång på de områden som moderaterna annars påstår sig värna om, hög ekonomisk tillväxt, bra internationell konkurrenskraft och låg inflation. Moderaterna säger sig värna socialdemokraternas kärnväljare bättre och starkare än vad socialdemokraterna själva kan.
För väljaren återstår då bara frågan vem de har störst trovärdighet för. Ur demokratisk synvinkel är detta inget vidare. För ett samhälle är det inte heller ett särskilt intellektuellt stimulerande sätt att bestämma inriktningen på framtidens utveckling.
Men den som riskerar mest på denna strategi är nog den borgerliga alliansen. För när det väl kommer till krita i mitten av september, så kommer facit av de senaste tolv åren att väga lite tyngre än Reinfeldts försäkran av att de kan göra det lite bättre.
Om Sverige vore i ett ekonomsikt moras, om ekonomin gick dåligt, om sysselsättningen föll och statskulden ökade, som den gjorde 1991-1994, då skulle folk kanske vara villiga att testa förändring, att byta ledare för bytandes egen skull.
Då kunde den borgerliga strategin ha fungerat. Men så länge det faktiskt blir bättre, då hade det nog varit smartare av högern att visa på vilka förändringar man vill göra, vilket samhälle man egentligen vill ha.
Men tro inte att det inte finns ideologiska skillnader mellan blocken. De syns bara väldigt dåligt i denna valrörelse.