LEDARE: Mamma-Pappa-Barn som kränkning

Det börjar snart bli direkt komiskt att vara svensk. På fullaste allvar har några genusfundamentalister föreslagit att vi inte lägre skall tala om pojkar och flickor som pojkar och flickor. Det vill säga vi skall inte hålla på med så gammaldags könsmarkeringar som att Stina heter Stina för att hon är tjej och Kalle heter Kalle för att han är kille. Det skulle kunna hämma deras utveckling senare i livet. Tänk om Kalle då inte alls vill gifta sig med Stina utan i stället med en annan Kalle om inte den Kalle redan är tjej, vill säga. (Och killen som Kalle vill ha redan heter Stina.) Plats för viss förvirring i den nya tiden.

Men svensk inrikespolitiks stora obegriplighet 2008 är ändå Mona Sahlins och Fredrik Reinfeldts hysteriska intresse för att Kalle och Kalle skall få ingå äktenskap. Det är något klart patetiskt över vilken fråga som seglat upp och blivit Sveriges viktigaste politiska fråga. Om inte Kalle och Kalle får gifta sig och kalla detta äktenskap, kommer hela den svenska demokratin och generationer av jämställdhetskamp att raseras. Rättvisan i Sverige går förlorad.

I vårt lilla land i norra Europas utkanter är nämligen den politiska oppositionens och statsministerns viktigaste drivkraft att skapa en semantisk "rättvisa" för Kalle och Kalle att ingå äktenskap. Tusentals fattigpensionärer, ensamma tonårsmammor eller ungdomar som sparkar huvudet av varandra samtidigt som åklagareradhus maffiasprängs och halva Göteborg måste stängas av för att rånare leker med polisen, betyder ingenting för Sahlins och Reinfeldts politiska prioritering. Äktenskap, gärna i kyrkan, skall tvingas fram för några hundra Kalle och Kalle. Allt annat är oviktigt, orättvist och omodernt.

Att Kalle och Kalle, inte hur de än försöker, kan få barn, och att barn med pappa och pappa som vuxenrelation, utgör ett alldeles särskilt problem, som de flesta andra länder i världen tagit på allvar, bekymrar inte Sahlin och Reinfeldt. Detta som ofta kallas "barnperspektivet" har lett de flesta instanser, som har med barn att göra, att avråda från att Kalle och Kalle skall skaffa barn. Barn är ingen vuxenrättighet.
I Frankrike avfärdade en bred politisk utredning alla tankar på samkönade äktenskap just för barnens skull. I världens alla andra länder, utom fem, har man kommit till samma slutsats.

Skall Kalle och Kalle ha barn, måste det barnet med nödvändighet få tre föräldrar: Kalle, Kalle och Stina. Verkligheten ser ut så. Det har inget med rättvisa eller jämställdhet att göra. Kalle och Kalle har redan juridisk rättvisa om de vill ingå partnerskap.
Kärlek mellan Kalle och Kalle är naturligtvis kärlek, men det krävs mamma och pappa för att barn skall bli till. Dessutom är överväldigande forskning, från universitet till "mammor och pappor på stan", enig om att barn behöver just denna tvåkönade uppväxtmiljö.
Det är verkligen både komiskt och skrämmande att det mest opassande någon kan säga i vårt land i dag är "Mamma-Pappa-Barn". När de orden hängdes upp som affisch i Stockholms tunnelbanevagnar snyftade lokförarna(!) och sa sig vara kränkta.
Att miljoner svenskar skulle kränkas om Kalle och Kalle byter partnerskap till äktenskap bekymrar vare sig lokförare eller statsminister.

Ledare: Mamma-Pappa-Barn som kränkning