Retorikexperterna har blivit ett närmast obligatoriskt inslag i större svenska mediers politikbevakning. Under Almedalsveckan tycktes det epidemiskt - alla hade en retorikexpert. Det är billig journalistik: att fylla ut en artikel med pratminus är enklare än att analysera själv. Så fördummas och urvattnas bevakningen av våra makthavare.
Det hade inte behövt vara så. Exempelvis sätter journalisterna Annika Hamrud och Elisabet Qvarford (författare till boken Svensk, svenskare) vasst fingret på hur Sverigedemokraterna arbetar med olika uttryck och värdeord. Vill man veta vad riksdagsledamot Kent Ekeroth menar när han talar om "kulturberikare" är det dem man ska fråga.
Hamrud och Qvarford erbjuder initierad fördjupning och analys. De förstår politik, de förstår det politiska spelet - och de kombinerar den kunskapen med en genomtänkt granskning på ordnivå. De så kallade retorikexperterna gör någonting helt annat. Tittare och läsare får höra att en partiledare såg ganska glad ut, eller lät trevlig. Under Almedalsveckan berömde en av retorikexperterna Jan Björklund (FP) för att han inte var lika manusbunden som föregående kvälls talare, Lars Ohly.
Björklund läste sitt tal, i princip ordagrant, från en teleprompter. Talet hade dessutom, som brukligt är, delats ut till journalisterna innan FP-ledaren började tala. En snabb genomläsning, från journalistens eller retorikexpertens sida, hade räckt. Men sådana kvalitetskrav kan man alltså inte längre ställa på svenska riksmedier. Det är beklagansvärt.