Startskottet har gått i hundrametersloppet för sprinters utan lokalsinne. I Monty Pythons värld störtar löparna nu ivrigt iväg, alla åt olika håll.
En bild av socialdemokratins eftervalsdebatt? Någon som vet vartåt målet ligger? Thomas Östros eller Lena Sommestad?
Under månaderna efter valet har det Moderata segertåget fortsatt. Inte bara i opinionsmätningarna. Den Socialdemokratiska ledningen ångrar nu dessutom den politik man gick till val på. Man trodde inte på den och måste alltså ha spelat teater inför väljarna. Kanske är det märkliga då egentligen att man fick hela 30 procent av rösterna? .
Ledarskapets kris
Enligt partiledarkandidaten Österberg har valet nu visat att Moderaterna hade rätt. Han ser framför sig en nödvändig anpassning. Socialdemokratin som de nya Moderaterna.
Kanske tur att man inte vann för då hade man stått inför att genomföra en politik som man inte trodde på. Mona Sahlin har alltid valt att gira åt höger i politiken. Hon har försvarat privatiseringar, strejkförbud, frysta löner, avskaffande av förbud mot bemanningsföretag, hon har hyllat EU och EMU, motsatt sig arbetstidsförkortning.
Omedelbart efter valet kom så överenskommelsen med Moderaterna om att fortsätta delta i Natos krig i Afghanistan, kanske till och med längre än 2014. För sitt senast tal höjs hon till skyarna i den borgerliga pressen.
Förnyelse innebär för Mona Sahlin uppenbarligen att överge reformismen och villkorslöst underordna sig den krisande marknadsekonomin. Säkert kommer hon att tas emot med öppna armar i kapitalismens inre kretsar. På samma sätt som PR-konsulten Persson, som Rosengren hos Stenbäcks, Nuder hos fastighetsbolag, Messing och Åsbrink hos Wallenberg, Nygren hos Saab och så vidare.
Men det finns människor som är besatta av annat än lägre skatter och ökad konsumtion. Tre av fyra svenskar är beredda att betala mer i skatt för sjukvård, äldreomsorg och skola.
Stödet för välfärdsstaten snarast ökar enligt Stefan Svallfors vid Umeå universitet, som sedan 1981 undersökt inställningen till välfärdspolitik.
Det är en fördjupad ledarskapskris som nu visas upp. Kris inte endast för det Socialdemokratiska partiet utan för hela den del av befolkningen som inte lever av vinster på andras arbete, inte ger varandra skamligt höga löner och inte tillägnar sig oförtjänta bonusar på att svindla bort skattepengar.
Kommer en ny alfahanne?
Mest oroande hittills är kanske ändå Göran Perssons salighet när han fick visa upp sig tillsammans med bästa kompisen Bush i Göteborg. Mungiporna hela tiden upp till öronen och blossande kinder.
Man kan drömma mardrömmar om den partikultur och det negativa urval som ger upphov till denna sorts ledare. Kommer en ny alfahanne att kallas in för att hålla ihop den splittrade flocken?