Ledare: Många frågor kring upphandlingen

Han har en ängels tålamod, vårt regionråd Åke Svensson. Enträget har han lyckats ena samtliga gotländska politiska partier och Trafikrådet bakom strategin för fortsatta goda färjeförbindelser. I ett oändligt antal uppvaktningar och vid besök har han gått i spetsen för olika delegationer och upprepat de gotländska ståndpunkterna.

Han har så långt gjort vad som förväntas av honom, lyckats med ett av sina politiska huvuduppdrag. Alla partier och dess företrädare är eniga. Sannolikt denna mandatperiods viktigaste fråga. Hörnstenar i strategin är att färjeresan ska ske med dagens hastighet (28 knop) och ta högst tre timmar och att priserna inte ska öka.

Otydlig Hoffstedt

I slutfasen på den långa processen och i väntan på Trafikverkets beslut, slirar nu Gustaf Hoffstedt (Moderaterna) om vad han egentligen tycker. Efter starka gotländska reaktioner på hans uttalande medger han nu att han ”kanske inte varit tillräckligt tydlig” och rättar nu in sig bakom den gotländska strategin.

Det är olyckligt att Gustaf Hoffstedt som säger sig ha direktvägar till statsminister Fredrik Reinfeldt och de moderata statsråden uppfattas som otydlig i vår ödesfråga nummer ett. Den tålmodige Åke Svensson är hygglig och vill släta över fadäsen. Gott så.

Oberoende av det slutgiltiga resultatet av Trafikverkets upphandlingsbeslut, finns det anledning när vi har facit i hand, att reflektera över hela processen. Vad kan vi lära oss som fungerat bra respektive mindre bra?

Både en framgång och dess motsats bär på möjligheter till mycket lärande för framtida bruk. När stridslarmet är optimalt är det knappats rätt tillfälle att analysera processen.

Jag kan tänka mig en rad frågor som bör analyseras. Hur påverkas en befolkning där i princip alla är beroende av resor och transporter med fastlandet av dagliga rapporter i media och oftast negativa rapporter?

Osäkerhetens konsekvenser

Till följd av stor osäkerhet avvaktar gotlänningar med investeringar, eller...? Vilka konsekvenser har osäkerheten och risken för försämringar inneburit för näringslivet, kort- och långsiktigt?

Hur har Gotlands förhandlingsposition påverkats av olika utspel som avviker från Region Gotlands och Trafikrådets huvudstrategi? Självkritiskt, har Region Gotland tillräckliga resurser för att samordna och driva en process som denna?

Varför har sommargotlänningarna och alla rikskändisar inte engagerats för att skapa opinion? En fråga jag väckte i en tidigare krönika och där flera hakat på. Regeringens roll?

De märkliga debattinläggen från Anders Björk och Björn Rosengren, hade de varit i säck innan de kom i påse? Har mobiliseringen av gotlänningarna denna gång varit mer omfattande än tidigare? Det är i varje fall min uppfattning och här framstår självfallet Gotlandsupproret som primus motor. Vilken är den demokratiska betydelsen, kort och långsiktigt?

Påverkas fastlandet?

Har Gotland i realiteten haft några möjligheter att påverka Trafikverkets beslut, eller är regeringens budgetram för Gotlandstrafiken den helt avgörande faktorn? Och är Gotland är för litet för att bry sig om?

En annan intressant frågeställning, när stora infrastrukturella görs runt om i Sverige, påverkas överhuvudtaget ”fastlandet” om en region (Gotland) undantas från dessa satsningar?