LEDARE: Många kallade

Idag tillkännages årets nobelpristagare i litteratur. Priset anses av många vara det absolut finaste erkännande en författare kan få och de flesta tar emot det med varm och öppen famn. Några undantag finns det dock, som 1964 års pristagare Jean-Paul Sartre, som i protest mot själva etablissemanget först inte ville kännas vid priset, men senare valde att ta emot prispengarna.

Man kan fråga sig vad det är för mening med att gradera litterära alster. Och huruvida det ens är möjligt att i samtiden förstå vilken betydelse en viss författare har. När man tittar på den långa listan med tidigare pristagare inser man att det är långt ifrån alla som gjort ett beständigt avtryck i historien.
För den stora massan förblir namn som Theodor Mommsen och Henrik Pontoppidan anonyma. Medan de allra flesta pristagarnas verk i allra högsta grad lever i mångas medvetanden decennier efter deras död. T S Eliot, Thomas Mann och Albert Camus är några av de tidslösa giganter vars verk format och fortsätter forma det mänskliga medvetandet.

Nobelpriset i litteratur är inte bara en högtidlig tradition vars utfall talar till en liten skara intellektuella, tvärtom - det fyller en allmänbildande funktion som blir allt viktigare att värna i samhället. Det är välkänt att pristagarens förlag brukar skratta extra högt på väg till banken, och det är väl rimligt att anta att de flesta författare som tilldelas priset gör en ekonomisk vinst långt större än själva prissumman. Det är många som kastar sig iväg till närmaste bokhandel så snart Gert Fylking ropat "Äntligen!".
Det finns all anledning att framhålla förebilder inom humaniora och att tala om vinnare och förlorare också inom litteraturens värld. Att ta lätt på läsning går väl an för den som inte är intresserad av det inre livet, men för de som söker sanningar bortom den här världens många gånger mekaniska struktur, kan en enskild läsupplevelse vara livsomvälvande.

Spekulationer kring årets nobelpristagare har alltid varit förenade med en särskild laddning. Förra året talades det om en läcka då det dagarna inför prisets tillkännagivande spelades hej vilt på författaren Jean-Marie Gustave Le Clézio som också fick priset. I år har de som det gissats mest om varit Amos Oz, Philip Roth, Herta Müller, Joyce Carol Oates och Claudio Magris. Klockan ett idag vet vi svaret.
Ett namn som det förut surrades friskt om - men samtidigt inte riktigt tagits på allvar är Bob Dylan. Dylan må vara musiker, men hans lyrik har på samma gång ett brett anslag med stilistiskt allvar. Det vore en skymf mot mänskligheten om det allmänmänskliga i hans livsverk inte kunde värderas utifrån samma grundvalar som andra författare.

När den nytillträdde ständige sekreteraren Peter Englund idag gör premiäruttåg ur sitt arbetsrum hoppas många att just deras favoritförfattare genom åren görs rättvisa. För litteraturens överlevnad bör man kanske hellre hoppas på att pristagaren inte väljs enkom på grund av rådande politiska korrekta omständigheter eller folklig popularitet, utan för den gärning och verkshöjd som författarskapet representerar.

Ledare: Många kallade - få utvalda