Krönika
När du läser det här, har Förintelsens minnesdag nyss ägt rum. Jag hoppas att vi var oerhört många som uppmärksammade den, antingen tillsammans med andra eller på egen hand. Jag deltog i riksdagens uppmärksammande av Förintelsen i torsdags. En mycket fin minnestund, värdig och med ett flertal budskap till oss verksamma i dag. Livia Fränkel, överlevare från Förintelsen, berättade om de fasor som drabbade hennes familj och hon uppmanade oss också att fortsätta ta strid för människovärdet. Talman Andreas Norlén hedrade minnet av alla de som fick sätta livet till nazismens namn. Inte för att de dog, utan för att de levde.
Som av en händelse läser jag för närvarande Sinclair Lewis bok ”Sånt händer inte här”, utgiven första gången 1935. Att den gavs ut för 85 år sedan gör den bara än mer fascinerande. Parallellerna till vårt samhälle av i dag är många. I korthet är det en satir, som gestaltar en verklighet där Roosevelt besegras av en fiktiv utmanare, som tar makten genom att förorda enkla lösningar och osannolika ekonomiska reformer och sedan snabbt förvandlar USA till en diktatur genom militärt våld i gaturummet och kraftiga inskränkningar av press- och yttrandefrihet.
Mönstren går igen genom historien, det är alltid i begränsning av friheterna förtrycket tar sin början. Genom begränsningar av public service, genom att begränsa vilken sorts kultur som får exponeras. Genom att låta befolkningen förstå vilka som är önskvärda och vilka som förväntas ge plats alternativt elimineras. Det Sinclair Lewis beskriver går att översätta till många totalitära övertaganden, världen över. Att somligt är väldigt övertydligt beskrivet gör inget. Ibland behöver vi påminnas om vilka bluffar mänskligheten gått på, men också hur vi låtit oss luras, och hur vi välkomnat en del regimer med öppna ögon.
Befrielsen av Auschwitz-Birkenau, i går för 75 år sedan, är en oerhörd historisk markör. Vi måste lova varandra att aldrig, aldrig, låta något liknande ske igen. Vi måste fortsätta lära ut vad som skedde, och hur vägen dit såg ut - den politiska kontexten. Om hur gradvisa inskränkningar genomfördes parallellt med allt mindre förtäckta skrönor och så småningom propaganda om ”den andre”. Förfrämligandet är och förblir ett hot mot det demokratiska samhället och måste motas kraftfullt. Jag hoppas också att såväl organisationer som privatpersoner och skolklasser fortsätter besöka platserna för nazismens härjningar. Genom att hålla minnena vid liv, kan vi förhoppningsvis vaccinera oss mot nya folkmord.