För varje ny opinionsmätning där de rödgröna partierna behåller sitt stora övertag minskar sannolikheten att Alliansen ska lyckas vända trenden och vinna ett val till. För borgerliga sympatisörer är det naturligtvis tråkigt.
Samtidigt behöver ett maktskifte inte innebära en katastrof. Mycket talar för att Socialdemokraterna under sju år i opposition har nyktrat till och rört sig mot mitten i viktiga politiska frågor: De har till exempel lovat att inte ta bort jobbskatteavdragen, och skolpolitiken är mycket mindre flummig nu än den var 2006. S skuggbudgetar har de senaste åren inte avvikit särskilt mycket från regeringens budgetar.
Mot denna bakgrund var det oroande att läsa SvD:s intervju med Stefan Löfven (19/12). När mannen som enligt opinionsmätningar blir vår näste statsminister och ska leda en koalitionsregering (oklart med vilka partier) frågas ut vill man som läsare ha klara och rediga besked. Det får man inte.
Medietränade toppolitiker försöker ofta skapa en "brygga" från journalistens fråga till ett budskap politikern vill förmedla till väljarna. De brukar också komma med undanglidande icke-svar på obekväma frågor. Men Stefan Löfvens icke-svarande går betydligt djupare än så. SvD-reportern får icke-svar på nästan alla sina frågor. Flera gånger markerar också Löfven sin egen vägran att ta ställning eller leverera ett svar genom formuleringar som "det blir bara en lek med ord, det spelar ingen roll", "jag behöver inte ta konflikter med andra om det" och "publiceringsbeslutet får Expressen stå för".
"Stefan Löfven tvår sina händer" hade varit en lämplig rubrik på artikeln, eftersom det genomgående intrycket är att Löfven lägger ansvaret på någon annan, säger att det är någon annans konflikt eller att det inte är en fråga för honom att svara på.
Och plötsligt känns det inte lika säkert att en S-ledd regering skulle föra en nykter politik i den breda mittfåran. För med en statsminister som tvår sina händer och tycks vara allergisk mot raka svar, öppnas stora möjligheter för mer beslutsamma ministrar att driva egna, radikala agendor.
När Löfven inte kan svara på hur generös a-kassan ska vara och om den bör vara tidsbegränsad öppnas möjligheter för Miljöpartiet att driva igenom sin gamla hjärtefråga medborgarlön.
När Löfven vägrar att ha synpunkter på Moderaternas Sydafrikapolitik öppnas möjligheter för Vänsterpartiet att förverkliga sin frasradikala utrikespolitik.
När Löfven inte har några åsikter om Expressens skampålejournalistik öppnas möjligheter för alla som vill överskrida gränser och riva tabun; Löfvens omdöme lär även då bli att "beslutet får XX stå för".
Olof Palme sade att politik är att vilja. Stefan Löfven tycks anse att politik är att inte vilja och inte tycka och inte ge besked. Problemet är att MP:s och V:s ministerkandidater både vill, tycker och har besked. Deras besked är inte bra för Sverige. Men med Stefan Löfven som statsminister är risken stor att de får göra som de vill. Löfven själv har ju inga åsikter.