Människor och kvinnor
Foto: Lefteris Pitarakis
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Men Lessing själv, som verkar ta utmärkelsen med jämnmod, protesterar mot motiveringen: det är inte kvinnlig erfarenhet, utan mänsklig sådan hon skriver om, hävdar hon. Gott så. Det sorgliga är att majoriteten av den svenska kritikerkåren väljer att tolka det hon skriver som i första hand kvinnlig erfarenhet, just för att hon är kvinna.
Alla de av feminism och genusperspektiv färgade kritikerna bidrar därigenom i allra högsta grad till att göra precis det som de säger sig vilja kämpa emot, nämligen att förminska kvinnor.
Elfriede Jelinek, som tilldelades litteraturpriset år 2004, bekräftade den bilden när hon uttryckte sina känslor inför att få nobelpriset ungefär så här: Som kvinna kan jag inte vara odelat glad över att tilldelas priset. För man kommer inte ifrån att jag får priset som kvinnlig författare, inte som författare.
Jelinek har rätt. Hur ofta betonas det, som en jämförelse, att förra årets pristagare Orhan Pamuk är en manlig författare? Trots att han givetvis är man, och att han till yttermera visso skildrar världen ur en mans perspektiv.
Likaså upphör aldrig frågan hur stor andel av pristagarna som är kvinnor att ställas. Även om Akademiens ständige sekreterare Horace Engdal i det fallet har betonat att kön inte är något som ledamöterna tar hänsyn till, eller ska ta hänsyn till, när de utser pristagaren.
Men oavsett hur stor andel de utgör, får de kvinnliga pristagarna snällt finna sig i att bli betraktade som representanter för sitt kön och det slags litteratur som förknippas med det.
"Hon väjer inte för det triviala", kommenterar författaren Kerstin Ekman, och exemplifierar med att Lessing skriver om skvaller och menstruationer. Det är visserligen erfarenheter som delas av många kvinnor. Men det kan väl knappast vara särskilt intressant att lyfta fram i ett författarskap som nu har belönats för sin originalitet? Linda Skugge, krönikör i Expressen, skriver också om sådant - hon väjer, med Ekmans formulering, inte för det triviala - men hon är väl knappast värd något Nobelpris för det?
Dessvärre blir det ofta just frågan om vardagliga ting som lyfts fram när ett författarskap diskuteras, om det är en kvinna som står bakom verket. Kvinnor skriver om sådant som kvinnor har erfarenhet av. Män skriver om allt annat.
Genom sådana synsätt blir kvinnorörelsen sin egen värsta fiende. Kvinnor reduceras till ett slags varelser som främst intresserar sig för det vardagsnära och kroppsliga. Man hade kunnat hoppas att vi hade kommit längre än så år 2007.