Den som är mest regeringsduglig kommer att vinna valet sägs det. Regeringsduglighet handlar om plus och minus. Den som inte kan finansiera sina förslag ” krona för krona” är hopplöst förlorad. Åtminstone sas det så för några veckor sedan. Men så blev det Almedalsvecka och då tog feminism och antirasism över och kronjägarna kom i bakvatten.
Men oavsett om debatten handlar om konsten att bokföra eller om att män är en fara för miljön genom sitt överdrivna ätande av kött så lurar det alltid några nationalekonomer eller chefsekonomer på storbankerna i buskarna. De har svar på det mesta i form av en uppsättning ekonomiska teorier.
I döda ekonomers sällskap befinner sig också dagens ekonomer. Eftersom de sitter på svaren är det kanske lika bra att de tar över styret av landet? Fast kanske ändå inte. Nobelpriset i ekonomi gavs förra året till två ekonomer som kommit fram till två helt olika slutsatser. Att två forskare som kommit fram till olika slutsatser skulle få fysikpriset är inte särskilt troligt. Men i ekonomi går det utmärkt.
Har då ekonomer haft mera rätt än andra?
Jag lyssnade på en forskare som studerat alla finanskriser som dragit över världen. Han menar att alla ekonomiska kriser kan förutses men ingen kommer att ingripa för att stoppa dem. Alla går nämligen i flock åt samma håll så vi kan inte förvänta oss att ekonomerna larmar så att vi hinner undkomma innan katastrofen är ett faktum.
Den mest grundläggande av alla ekonomiska marknadsteorier är den om tillgång och efterfrågan. Den funkar inte heller. Att sko sig på andras bekostnad är en välutvecklad konstform. Vi blir ständigt manipulerade och bortkollrade. På el-, bostads-, tele-, finans-, försäkrings-, sjukvårds-, och skolmarknaderna är uppfinningsrikedomen stor när det gäller att maximera vinsten på vår bekostnad.
Om bara marknaden får råda utnyttjas alla resurser effektivt och största möjliga välstånd uppstår, hävdar de troende. Alla förmodas konkurrera om vår gunst och våra pengar till allas bästa. Konkurrens gillas som teori betraktat men alltför många aktörer ser konkurrens som något som försvårar affärerna.
Karteller, korruption, missbruk och monopol kostar oss miljardbelopp varje år. Därför tvingas vi ha statliga myndigheter och kraftfulla konkurrenslagar för att kunna bevaka att marknaden inte ballar ur.
”För att den fria företagsamheten inte ska utvecklas till anarki krävs regler, lagar och uppförande, sade Annie Lööf i en intervju i Aftonbladet. Det är risk för anarki om vi inte håller marknaden i strama tyglar alltså.
Det är politikens uppgift. Därför ska ekonomerna inte styra världens öde.