Henry Lindkvist har under året försökt uppmärksamma det faktum att nybyggda bostäder för särskilt boende, dramatiskt ökar kostnaderna för dem som ska bo i dem. Att boendekostnaden ökar från 1 700 kronor per månad till nästan 6 000 kronor borde få en och annan att höja på ögonbrynen.
Visst var boendestandarden låg och otidsenlig på de gamla boendena, men måste en fattigpensionär lägga nästan hela sin pension på sitt boende, oavsett om det kallas lägenhet eller rum? För övrigt är jag tveksam till att kalla det lägenhet, som socialförvaltningens Marianne Godin Luthman gör. För att det ska kallas lägenhet måste det väl finnas kokmöjligheter? I dagens samhälle ska ju de gamla bo kvar hemma så länge som möjligt och när de är så sjuka att de inte klarar det längre får de i bästa fall flytta till ett äldreboende. Då finns det knappast behov av ett kylskåp då all mat serveras i gemensamhetsutrymmen.
En pensionär med den lägsta pensionen får idag ungefär 7-8 000 kronor i månaden innan skatt. Det är lätt att se att det då inte blir några pengar över när hyran är betald. Nu finns det bostadsbidrag att söka, men för en gammal människa på ett äldreboende är det inte alltid så lätt med blanketter.
Frågan blir då om det är den enskilde som via bostadsbidrag, med all den pappersexercis som följer, ska finansiera sitt eget boende. Eller om stat och kommun ska gå in direkt med subventioner.
I vilket fall som helst är det de äldre som har byggt upp vårt samhälle. Vi kan inte bara bygga dyrt åt dem, ta deras pengar och lämna dem i en fin och nybyggd "lägenhet" utan möjlighet att unna sig något mer än att betala hyra. Var deras livssträvan inte mer värd än så?