Den politiska karusellen kring huruvida de forna fosterbarnen ska få ersättning av staten utöver den utlovade visar inga tecken på att sakta in. Barn- och äldreminister Maria Larsson synes varken kunna bestämma sig i frågan eller presentera någon god anledning till detta fenomen.
Utredningen som ligger bakom allt detta kom fram till att staten måste ersätta de berörda människorna eftersom utredningen rört upp gamla känslor. Det är en förhållandevis dålig motivering. Staten bör inte avhända ekonomiska medel på så lättvindliga grunder.
Larssons motivering till varför någon ersättning inte kan utgå, att det inte skulle vara rättsäkert, är ännu sämre. Inte för att det inte är sant, för det är det till viss del, utan för att det är av underordnad betydelse. Det kan mycket väl komma att hända att någon får ersättningen utan att vara berättigad till den genom att dra sina forna fosterföräldrars namn i smutsen. Det är händelser som ligger oerhört långt tillbaka i tiden och är synnerligen svårutredda. Alla tänkbara åtgärder bör också vidtas för att i så stor utsträckning som möjligt förhindra att detta sker. Det bör dock inte få hindra att staten kompenserar dem som drabbats.
Att de som utsatts för övergrepp från och med åttiotalet inte kommer att få någon ersättning är ett annat motiv till avslaget. Det är dock inte heller tillräckligt. Det är ett resonemang som bygger på en uppfattning om att total, allomstädes närvarande rättvisa måste upprättas på en gång för att inte vara orättvis. Det är naturligtvis inte möjligt. Det bör dock inte hindra oss från att steg för steg göra världen bättre i de fall vi kan.
Samhället tvekar inte att ersätta brottsoffer enkom på grund av att historiens alla brottsoffer inte fått upprättelse. Vi fängslar människor som utfört grova brott utan att i de fallen bekymra oss över att somliga brottslingar ännu går fria. Vi ger bistånd till några länder som behöver det medan andra med lika stort behov får klara sig utan vår hjälp. Vi kan helt enkelt inte lösa alla problem men vi gör alltid det lilla vi kan.
När barn- och äldreministern så bjuder in oppositionen till samtal om ersättningen efter att det sagts att den inte ska utgå blir det alltför tydligt att hon inte själv tror på förklaringen hon avgivit. Vilka skäl som än ligger bakom denna valhänta hantering vore det önskvärt att det inte upprepas. När det nu ändå har hänt är det enda raka att regeringen faktiskt letar fram pengar till dessa ersättningar.
I slutändan handlar om att det offentliga använt sin tvångsmakt till att placera barn och unga i situationer där de utnyttjats på sätt som aldrig borde få förekomma. Staten har ett särskilt ansvar för att kompensera detta.