Måste kyrkopolitiker vara troende?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
I strålande sol och lagom avsides vimlet på Stora Torg hade ett icke föraktligt antal åhörare bänkat sig på Rosengårdens uteservering för att bli lite klokare. Som en förhoppning med diskussionen angavs att öka intresset inför kyrkovalet den 18 september.
Någon debatt blev det aldrig. Det här var personer som kunde diskutera på ett både lugnt och sakligt sätt. Kanske var det rubriken på programpunkten och den kyrkliga kopplingen som gjorde diskussionen snäll. Kanske var herrar Stjernquist, Littorin och Johansson allt för lika för att det skulle bli en diskussion som visade skillnader mellan de representerade partierna.
Men vissa intressanta reflektioner kan man göra efter att ha lyssnat på diskussionen.
Att dra fram skillnader i kyrkopolitiska frågor mellan partierna är man uppenbarligen inte intresserad av. Enigheten var påtaglig. Svenska kyrkans öppenhet och inbjudande attityd slog man vakt om. Likaså den så kallade "folkkyrkan" som verkar vara politikernas ideal. Kyrkan ska vara öppen för troende, för tvivlare och för sökare. Kyrkan ska inte vara prästernas eller de anställdas. Den ska inte heller komma under inflytande från "extrema" grupper.
Samarbete i alla möjliga former var samtliga intresserade av. Däremot tyckte inte biskop Koskinen att det var kyrkans uppgift att ta över kommunala ansvarsuppgifter. Att kyrkan har en uppgift i vårt moderna samhälle rådde det rörande enighet om. Inte minst vid stora katastrofer och oväntade händelser som drabbar människor har kyrkan en uppgift. Tsunamikatastrofen nämndes vid ett flertal tillfällen som exempel där kyrkan kunde gå in och göra stora insatser.
Diskussionen började klockan 09.30. Och fram till klockan 10.12 hade varken tro, Gud, själ eller Jesus nämnts. Men då hände det. Centerns Kenneth Johansson förklarade "Gud ska finnas mitt i bland oss". Men annars var trosfrågorna långt borta, mycket långt.
Att Svenska kyrkan idag är en från staten skild och fristående kyrka verkade ligga långt borta. Här var det ingen som ifrågasatte att det var de politiska partiernas uppgift att syssla med kyrkopolitik sedan statskyrkan upphörde. Här var det igen som tog upp andra kristna samfund än Svenska kyrkan, inte heller de ickekristna religionernas existens i dagens Sverige.
Svenska kyrkan som organisation eller företeelse verkade vara en självklarhet hos panelen.
Men trosfrågornas verkar däremot inte vara så viktiga inför det kommande kyrkovalet - åtminstone inte om man utgår från vad panelen på Rosengården sa i går. Och då kan man onekligen känna det befogat att ställa frågan om en svensk kyrkopolitiker måste vara troende? Förmodligen inte. Det hade säkert uppfattats som integritetstkränkande att ställa en sådan fråga.
Trosfrågan borde vara grunden för verksamheten inom Svenska kyrkan. Så är det dock inte. Svenska kyrkan idag är så tolerant, så luddig, så eftergiven att allt mer avlägsna varianter till den kristna tron accepteras som fullt tillräckliga för att vara medlem.
Vi har en ärkebiskop inom Svenska Kyrkan som ställer sig öppen till det mesta och inte egentligen driver någon troslinje alls.
Ska Svenska kyrkan kunna bli en kristen och andlig vägledare går det inte att acceptera och godkänna alla tolkningar av vad kristendomen är.
Reaktionerna på Svenska kyrkans förfall uteblir inte heller. Missionsprovinsen är ett utslag av missnöje. Kanske en missnöjesyttring som har gått längre än andra, men med sina begränsningar.
Nu tror jag inte att den stora delen av Svenska kyrkans medlemmar ser Missionsprovinsen som ett alternativ. Men betydligt fler än vad som man är beredd att avslöja är missnöjda med hur Svenska kyrkan under KG Hammar har utvecklats.
Svenska kyrkan under ärkebiskop Hammar blir allt mer en flumkyrka där tillfälliga och gärna politiskt korrekta opinioner får företräde. Kanske är ärkebiskopen i sina egna ögon en andlig ledare. Men det är inte mycket ledning han erbjuder. Det är istället ett accepterande av allt och alla som ifrågasätter den traditionella kristendeomsutövningen.
Vad kan man dra för slutsater efter diskussionen på Rosengården om kyrkan och de politiska partierna?
Kanske att kyrkofrågor, när vi nu har en från staten skild kyrka, inte ska ligga på de politiska partierna. Nej, låt goda män och kvinnor bli kyrkopolitiker på egna meriter och eget intresse - inte på partitillhörighet.
Det borde vara upp till varje kyrkopolitiker att se till att wman inte kopplar bort grunden på vilken Svenska kyrkan vilar - den kristna tron. Men här råder delade meningar inom kyrkan. Frågor som man uppenbarligen gärna skyfflar undan inför det kommande kyrkovalet.
Många känner inte igen sin kyrka. Man känner inte igen sig när gamla sanningar ifrågasätts och kasseras. När sanningar som genom århundraden varit lika med god moral och sunt leverne slängs bort för att ersättas av för stunden politiskt korrekta uppfattningar riskerar man kyrkans existens.
Politiken är bevisligen viktig för kyrkan. Så viktig att de politiska ställningstaganden går före övertygelsen.