Något är sjukt med modernt arbetsliv. David Lindvall tog upp det i GF förra onsdagen. Det är inte organiserat för människor. Där finns inte tid för normal mänsklig växling mellan aktivitet och återhämtning. Inte tid att vara sjuk, inte tid för barnen.
Ändå finns det inte jobb för alla. En del ställs utanför. Det här beror på företagen: ”Så om företagen organiserar arbetslivet med politisk hjälp av högern, kommer det självklart inte att vara anpassat för människan”, skriver han.
Var någon arbetslös i det bondesamhälle där jag växte upp? Jag såg bara att alla var ständigt sysselsatta. I båda de socknar där jag levt som barn och ung fanns någon som ansågs arbetsskygg. Man skojade med honom, men nog såg man till att han deltog i höbärgning och potatisplockning. Arbete var en plikt och alla behövdes.
Arbetslösheten en huvudfråga
Arbetslöshet lär bli en huvudfråga i nästa års val. Siffrorna är olika beroende på om det är alliansen eller oppositionen som beskriver problemet.
Men något underligt är det. Varje dag kan man läsa om företag och myndigheter som belåtet konstaterar att man kunnat minska sina kostnader genom att dra ner på personalbehovet. Det anses ofrånkomligt att företag flyttar till låglöneländer, när verksamheten i Sverige blir olönsam. Den andra sidan av detta är att folk förlorar jobbet.
Sett utifrån borde lösningen vara rätt enkel. Om det är så att det moderna samhället kräver mindre mänsklig arbetskraft än förr, då kunde vi väl dela på de jobb som måste utföras. Barn skall undervisas, hus skall byggas, sjuka måste vårdas, infrastruktur underhållas, kylskåp tillverkas.
Kortare arbetstid
Under hela industrialismen har politiska och fackliga krafter strävat att korta arbetstiden. De socialdemokratiska kvinnorna hade i årtionden sex timmars arbetsdag på sitt program. Miljöpartiet likaså. Men nu hör vi det inte längre.
”Sex timmars arbetsdag är mänskligt och omöjligt,” skriver statsvetaren Stig-Björn Ljunggren i sin senaste krönika i Dagens samhälle.
”Vi måste helt enkelt se till att på politisk väg införa kortare arbetstid …” skriver David Lindvall. Fast han vet nog också att det handlar om parterna på arbetsmarknaden, och där tar det stopp. Fackförbunden kan bara tänka sig kortare arbetstid med bibehållen lön.
Räkna lite på vilka skattehöjningar som krävs för att höja kommunens arbetskraftskostnader med 25 procent! Det är vad sex timmars arbetsdag betyder med bibehållen lön, eftersom så många fler måste anställas för att klara verksamheten.
Mer konsumtion?
Måste det vara så att en del jobbar mycket mer än de orkar och tjänar mycket mer pengar än de behöver? Medan andra inte får jobba alls. De blir försörjda av välfärdssamhället men ställs utanför en arbetsgemenskap.
Jag menar liksom David Lindvall att ett mänskligt arbetsliv är en uppgift för Socialdemokraterna, men då måste man klara att göra sig fri från fackföreningarnas skenande lönekrav.
Svenskarna behöver inte konsumera ännu mer!