Mat eller moral i politiken?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
På institutet för näringslivsforskning tar man frågan på allvar. Nationalekonomen Henrik Jordahl har studerat svenska valkampanjer och försökt ta reda på vad för faktiskt pris som kan sättas på väljares röster. Detta genom att ställa politiska löften om ekonomiska fördelar till en grupp i relation till de röster partiet i fråga belönas med av gruppen. Enligt Jordahl utgör valrörelsen 1998 en klar bekräftelse på tesen att plånboken styr röstandet: den grupp småbarnsföräldrar som 1994 skrämdes bort från socialdemokraterna på grund av försämringar strömmade tillbaka efter löften om maxtaxa på dagis. Jordahl menar att det här beteendet sannolikt gäller för alla väljargrupper.
Mot det vänder sig valforskaren Henrik Oscarsson som hävdar att maxtaxan utgör ett undantag och att folk i regel styrs mera av hänsyn till samhällsekonomin i stort och partiidentifikation.
Men kanske finns det ännu mer? Ser man tillbaka på valrörelser sedan just 1998 uppträder en annan, eller åtminstone kompletterande, bild.
1998 sköt både kristdemokraterna och vänsterpartiet i höjden på sätt som var fullkomligt sensationellt. Inget av dem lockade med några märkvärdiga ekonomisk-politiska program. Det var något annat, som hade med värderingar att göra, som slog an hos väljargrupper de dittills inte hade haft.
I valet därpå, 2002, var det folkpartiets tur att göra ett succéval. Man började med att föreslå ett språktest för invandrare. När man märkte att det slog an fortsatte man att profilera sig som det parti som ställer krav: Inte bara krav på invandrare utan även på elever och socialbidragstagare. Över huvud taget ville man markera en kulturförändring i sitt sätt att förhålla sig till politik: man ville inte vara beställsam. Även där blev valresultatet sensationellt.
Den form av riktade ekonomiska åtgärder mot vissa grupper som socialdemokraterna företog med sådan framgång 1998 var inga partier i dessa exempel ens i närheten av. Vad det handlade om var att man befann sig i kontakt med opinionsströmmar som påverkades av annat än plånboksfrågor. Och, skall man tillägga, av annat än traditionell partiidentifikation eller ekonomi över huvud taget.
Det behöver alltså inte handla om vare sig privatekonomi eller samhällsekonomi för att strängar skall väckas i väljaropinionen. Det kan också handla om värderingar, och över huvud taget sådant som hör det moraliska rummet till.