Det är viktigt att politiska makthavare berättar sin historia. Även om det alltid är deras historia och det lika självklart är ett hårt beskuret urval ger det i bästa fall en viktig insikt i hur de beslut som till betydande delar formar vårt samhälle skapas. En del ger sin berättelse, andra inte.
Maud Olofsson har nu berättat sin historia. Med hjälp av journalisten och tidigare medarbetaren Catharina Håkansson Boman har hon skrivit sina politiska memoarer med titeln ”Jag är den jag är”. Det är bra. När det gäller att berätta sin historia har både centerpolitiker och ledande kvinnliga politiker ofta varit alltför tystlåtna.
Memoarerna handlar i huvudsak om partiledartiden, men tar avstamp i barndoms- och ungdomsåren. De små omständigheterna, men också pappans roll att hjälpa sina grannar och medmänniskor mot myndigheter och byråkrati ger en bild av vad som präglat Maud Olofsson. Det går att se en linje från beskrivningen av hur pappa Harald hjälpte en familj som ville bygga ut en stuga, men nekats bygglov på grund av strandskydd, till de avregleringar som Maud Olofsson och Centerpartiet drivit i regeringen.
Maud Olofsson skildrar mer eller mindre ingående några av de större händelserna under sin tid som partiledare. Debatten om övergångsregler, Centerpartiets nej till euron, arbetet med att styra upp Vattenfall och energiuppgörelsen är några.
I boken beskriver Maud Olofsson också försöken att bilda en mittenminoritetsregering efter valet 2002 bestående av Folkpartiet, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Miljöpartiet. Maud Olofsson beskriver hur Centerpartiet valde att avbryta diskussionerna när man upplevde att de andra partierna varken tog ekonomi eller utrikespolitik seriöst.
En av de mer intressanta delarna är när Maud Olofssons beskriver den interna dragkampen i regeringen där Centerpartiet och näringsdepartementet stred för mer pengar till skötsel och underhåll av vägar och järnvägar, medan Moderaterna och finansdepartementet enligt Olofsson inte ansåg att det borde prioriteras. Moderaterna uppfattade ”allt tal om vägar och järnvägar som landsbygdens sammansvärjning” skriver Olofsson. Hon beskriver också hur finansdepartementet kunde försöka driva sin linje, även sedan partiledarna var överens. Olofsson beskriver hur hon först fick kämpa för att få till satsningar på företagen, och sedan noga bevaka så att satsningarna inte ”ramlade bort” senare i hanteringen. Hon citerar sina dagboksanteckningar i boken: ”Det intressanta är att Moderaterna hela tiden vill ta bort satsningar på företagen. De försöker smyga undan pengar och lägga dem på offentlig sektor i stället.”
Det är Maud Olofssons historia och det är den historia som hon vill berätta nu. Andra kan ha andra bilder av vad som hände och helt klart finns mycket som inte skrivs i boken. Det som är den största bristen med boken är att det finns avgörande skeden som inte är särskilt ingående beskrivna, till exempel den situation som ledde fram till Lennart Daléus avgång och diskussionerna i partiet om klimat- och energiuppgörelsen.
Maud Olofsson har mer att berätta. Hoppas att hon gör det.