Med makt följer ansvar
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Om inte förr kan man tycka att Göran Persson borde ha dragit den enda rimliga slutsatsen om förutsättningarna för Danielsson att återträda i tjänst redan under tisdagen när Justitieombudsmannens granskningsrapport presenterades. För det är fråga om ett stycke unikt hård kritik av en statstjänsteman. Med emfas slår JO Nils-Olof Berggren fast Danielssons "uppenbara ovilja eller oförmåga att bidra till ett klarläggande" och hur hans agerande "försvårat den granskning som Katastrofkommissionen hade till uppgift att genomföra".
Trots det var statsministern snabb med att på tisdagen mena att det vore att gå för långt att på rak arm säga att han förlorat förtroendet för sin medarbetare. Genom det höll han in i det sista fast vid sin minst sagt märkliga ovilja att ta sin hand från Lars Danielsson trots att efterdyningarna av tsunamin har fortsatt att skvalpa kring fötterna på honom så här lång tid efter den ödesdigra julhelgen 2004.
En förklaring kan vara att Göran Persson trott sig kunna undvika att själv hamna i centrum av Danielsson-affären. Men den högste tjänstemannens slingranden och svävande svar på viktiga frågor är så klart inget som statsministern kan vända ryggen från. Särskilt inte när oklarheterna handlar om en så allvarlig sak som brister i krishanteringen i samband med en stor katastrof.
Det är viktigt att vara på det klara med att vad som nu hänt bara är att Lars Danielsson tagit de personliga konsekvenserna av att han inte gjort tillräckligt för att redogöra för sina förehavanden annandag jul. Det borde han ha gjort för länge sedan. De för Göran Persson och regeringen besvärande frågorna om vad som egentligen hände i maktens korridorer under krishanteringens första kaotiska skede kvarstår alltjämt. De borgerliga partierna gör därför rätt i att pressa statsministern på svar.
Det är sannerligen ingen drömsits Göran Persson hamnat i så här veckorna före valet, men han har sig själv att skylla. Som statsminister har han ju sett till att samla mycket makt till sig själv och sina närmaste medarbetare i statsrådsberedningen. Av det följer att mycket av ansvaret vilar på honom. Det är det politiska priset för det som han får betala nu.