Med moderater i verkligheten
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Redan då de nya moderaterna formades var inställningen klar: Politiken gällde inte bara valet 2006 utan även valet 2010. Det var planen då och det är det fortfarande. I helgen, på kommunala rikskonferensen i Göteborg, förklarade man för partifolket hur det skall gå till. Inte mindre än tre seminarier behandlade detta omhuldade ämne.
Från och med nu sjösätts en organisatorisk förnyelse av "historiska" mått. Nya arbetsgrupper startas och nya grepp skall tas. Det mest offensiva handlar om att skicka ut moderata förtroendevalda på inte mindre än tre tusen besök i olika delar av välfärdssverige. Personalen på skolor, sjukhus och andra inrättningar skall få träffa moderater och förklara hur de ser på sig själva och verksamheten. Ett kansli med åtta personer skall inrättas för att organisera detta.
Detta ligger helt i linje med de nya moderaternas grundansats: man är lyssnande, pragmatisk och icke-ideologisk. Folkets värderingar skall vara partiets.
Helt problemfri är inte denna inställning, men initiativet med besöken är friskt. Det finns åtminstone två goda skäl till att hoppas på att det får effekter i nästa val.
Dels för att just välfärdsdebatten alltjämt kommer att vara i politikens centrum i Sverige. Det är livsviktigt för ett parti att ha förankring i verkligheten i de frågorna. De samtal som kommer att föras mellan moderater och aktörer inom institutionerna leder sannolikt till att partiets ideologiska mall böjs och formas efter de problem och realiteter som faktiskt existerar - vilket ju också verkar vara avsikten.
Men dels är ambitionen viktig av en rent principiell anledning. Sverige har inte val i enmansvalkretsar och därför finns heller ingen politisk tradition av att människor skall sökas upp i sina egna miljöer. Här skall väljarna gå till torgen och lyssna på talen i stället. Vad moderaterna nu företar är ett rejält traditionsbrott; man anstränger sig för att på bred front ta kontaktinitiativet på vanligt folks egna villkor.
Alla politiska analytiker kommer att noga skärskåda effekterna av de tretusen besöken. Antingen kommer man finna att de inte spelade någon vidare roll, och då kommer projektet snabbt förpassas till den politiska historien. Eller, och det är det man får hoppas, så kommer det hela faktiskt att ge resultat. Och då kommer dörren öppnas för en ny, betydligt mer sympatisk, inställning, hos svenska partier. Man kommer naturligtvis att följa efter och anstränga sig för att ge sig ut där, i vanligt folks verklighet, och fråga hur de egentligen har det.
Det är bara att hålla tummarna för att de tretusen besöken blir en succé.