När DN:s huvudledare den 21 oktober, mot bakgrund av marinens stora operation i Stockholms skärgård och regeringen Löfvens uttalade ovilja att ansöka om ett svenskt inträde i Nato, föreslår att Sverige ska ”upplåta mark (som Gotland) till Nato”, är det ingen liten sak. Så vitt jag vet är det första gången sedan krigsåren som en svensk tidningsredaktion anser att vår regering ska låta främmande makt anlägga baser på svenskt territorium.
I Gotlands Allehandas ledare den 23 avvisar Mats Linder just den idén till förmån för ett snabbt svenskt Natomedlemskap. Samma dag angriper Claes Arvidson på ledarplats i Svenska Dagbladet den nya regeringen för att (medvetet eller omedvetet) gå Rysslands ärenden genom att fokusera på inrikespolitik och att låta Sverige förbli formellt alliansfritt.
Oavsett nyansskillnader bland dessa Natovänliga opinionsbildare, innebär deras tankegångar etablerandet av Natobaser på svensk mark. Ju förr dess bättre, får man anta. Troliga platser på Gotland är Tofta skjutfält, Visby flygplats (alternativt Bungefältet) och Fårösund.
Vid sidan om underrättelseoperationen utanför Stockholm, är en möjlig/trolig orsak till denna Nato-opinion i spalterna det värdlandsavtal med Nato regeringen Reinfeldt lät teckna två veckor innan valet. Det offentliggjordes två dagar efter, den 16 september, mitt i eftervalsdebatten. Avtalet är på ett tjugotal sidor och är skrivet på en ganska krånglig byråkratengelska, inte minst på grund av en hel del knepiga förkortningar. Texten förtjänar dock en ordentlig genomläsning. Avtalet är nämligen mycket långtgående.
Bland mycket annat ger avtalet Nato initiativrätt, det vill säga att i händelse av vad Nato anser vara ett skärpt läge utan någon begränsning föreslå/begära stationering av personal, materiel och vapen på svenskt territorium. Baserande av kärnvapen är med andra ord inte uteslutet. Vidare stadgas exterritorialrätt för Nato-personal, de ska alltså inte lyda under svensk lag om brott begås. Därtill ska en mycket stor andel (oklart hur stor) av kostnaderna bestridas av Sverige.
En av många frågor kring vår säkerhetspolitik är nu hur regeringen Löfvens S-ledamöter ställer sig till värdlandsavtalet. Ska det fullföljas eller sägas upp? (MP och V reserverade sig mot avtalet i försvarsutskottet.) En besläktad fråga är vilket av alternativen i den pinfärska utredningen om konsekvenserna av ett Nato-medlemskap regeringen väljer. Ännu närmare Natosamarbete eller ett steg tillbaka för att tydligare markera alliansfriheten?
För att bevara så stort säkerhetspolitiskt handlingsutrymme som möjligt behöver Sverige enligt min mening göra följande:
1 Säga upp värdlandsavtalet. 2 Återinföra värnplikten, civil och militär, för både kvinnor och män. 3. Höja försvarsanslagen ordentligt fram till 2020, med målet att landets hela infrastruktur och territorium ska kunna försvaras.
Den långtgående avrustningen och inriktningen på ett Natofierat insatsförsvar med yrkessoldater var två mycket stora och dyra misstag. De måste rättas till, även om det tar tid och kostar stora pengar.