De gotländska socialdemokraterna har valt att vara ideologiska i sitt valprogram. Det är djärvt med tanke på hur stort fokus siffror och summor fått i debatten de senaste åren. Ett oppositionsparti hade nog inte vågat sig på en sådan vinkel. Men den som har suttit i regionens ledning i fyra år har något att visa upp och behöver inte bevisa sin räkneförmåga. Bättre bokslut än fjolårets hittar vi inte på decennier. Sjukvården fungerar imponerande väl och där finns nu ett fastare grepp inför de svårigheter som hela vårdsverige brottas med. Bostäder byggs och skolmaten har blivit bättre. Ungdomar har fått sommarjobb och en regional arbetsmarknadsenhet har skapats. Ärvda surdegar från gamla majoriteter som F-huset och sporthallen åtgärdas äntligen.
Det finns naturligtvis brister. En del svårigheter underskattades, framför-allt i början av perioden. När jublet hade lagt sig efter den för många oväntade valsegern 2010 behövde den nya majoritet som tillträdde jobba ihop sig. Roller och kulturer skulle samsas och överenskommelser testas. Det är en situation vi levt med så länge på Gotland att vi vant oss vid att tempot går ner efter varje val. Kanske har vi underskattat den svårigheten?
När Socialdemokraterna nu har valt att tala idépolitik med väljarna och berätta om sitt framtida önskesamhälle svarar det mot ett ökat intresse för värdefrågor. Samtidigt öppnar det för kritik.
En förolämpning, dundrar GA:s Mats Linder som tycker att plattformen är för platt. Frånsett att just det väl är en plattforms främsta uppgift finns det en del intressanta synpunkter i hans drapa som visar på ideologiska skillnader mellan höger och vänster. Han ställer sig helt frågande till uttrycket ”vårt gemensamma sparande” och undrar var alla dessa skattemedel finns.
Jo, Mats Linder, de finns i skolor och vägnät, i hemtjänst och räddningstjänst, i de sociala trygghetssystemen. De finns i vårt sjukhus med landets vackraste läge, i bibliotekens bokskatter och databaser, i tankekraft och medkänsla hos alla regionens anställda. Det är materiella tillgångar men också organisation och kunskap och erfarenhet.
Det är varumärken och goodwill som vi normalt inte värdesätter men som säljs vidare för miljoner när de privatiserats och hamnar på marknaden. Detta är för övrigt en av de största stötestenarna när elever och föräldrar i en fungerande skola plötsligt förvandlas till en ”väl inarbetat kundstock”.
Gotlänningens Eva Bofride är fridsammare i sin kritik. Hon tycker att det saknas konkreta förslag. Men poängen i det tappar hon bort på slutet där hon skriver att problemet inte är ideologin utan de politiska förslagen som är kontraproduktiva och utgår från att staten vet bäst. I förslagen som hon alltså anser inte finns.
Jag skulle tro att socialdemokraterna är tämligen nöjda med den stora uppmärksamheten över programmet. Själv tycker jag att man snålat för mycket med bilder. Brobyggande myror och uråldriga raukar i all ära, där finns väl någon symbolik, men jag hade hellre sett fler levande människor.