LIBERAL KOMMENTAR
När centerpartisterna samlas för sin partistämma denna vecka kommer stämningen att vara god. Ambitionen att vara en liberal kraftmotor mobiliserar. Samtidigt pockar en existentiell fråga på centerrörelsen: Var hör partiet i slutändan hemma?
Efter att man trädde in i S-MP-regeringens budgetunderlag i januari vill centerpartister vara tydliga: Identitetsmarkören borgerlig är viktig.
I C-sammanhang började begreppet borgerlig på allvar användas först under Maud Olofsson i början av 2000-talet. På den tiden mottogs det, med sitt inneboende och hårda S-motstånd, med viss skepsis på gräsrotsnivå.
Man var van att pragmatiskt kunna vända sig till Socialdemokraterna vid behov. Men under alliansåren började uttrycket så sakteliga sätta sig. Numera kallar sig centerpartister borgerliga med trygg självklarhet – men ironiskt nog delvis för att legitimera ett samarbete med Socialdemokraterna.
På ett sätt har det ideologiska självförtroendet alltså stärkts samtidigt som man återgått till historiska, politiska budgivningsprinciper.
En viktig skillnad ligger dock i att man förr i tiden erkände rollen som renodlat intresseparti. Landsbygdsnäringarnas villkor skulle säkras när Socialdemokraterna satt i regering.
Det var denna position Maud Olofsson i stor utsträckning breddade. Förnyelsearbetet banade väg för att på en idéprogramstämma 2013, ett drygt år efter att Annie Lööf valts, bekänna färg som uttalat liberalt. Helheten togs bäst till vara tillsammans med andra borgerliga partier.
Grundläggande fokus fanns och finns kvar för Centerpartiet. Landsbygden ska däremot inte främst räddas genom stödjande subventioner. Centerpartiet trädde in i en borgerlig berättelse där reformer för företagande och utanförskapsbrytande åtgärder var centralt.
Fokus på småföretagande och regelförenklingar är förvisso alls inte obruten mark i centerhistorien – däremot har man rört sig mot även nya sakpolitiska områden.
Ännu återstår en inneboende målkonflikt. Å ena sidan gör Centerpartiet närmast statsbärande anspråk, tänk valaffischerna från i fjol om “ett nytt ledarskap för Sverige”. Å andra sidan ligger särlösningar och bit-för-bit-avdrag nära till hands.
Framför allt är det också sådana segrar som blir möjliga inom ramen för dagens budgetsamarbete. Punkter bockas av medan det större greppet får stå åt sidan.
I statsbudgeten som just presenterats består trumfnumret av små, symboliska skatteavdrag för ett antal “särskilt utsatta” kommuner. Breda skattesänkningar lyser med sin frånvaro.
Kommande budgetar kan dessutom visa sig bli betydligt mer S-präglade. Rimligen kommer C och L förr eller senare att betala för att Socialdemokraterna initialt svalde ett antal beska piller för att göra samarbetet möjligt.
Dagens regeringssituation bäddar trots allt för politisk besvikelse i slutändan. Resultatet blir aldrig fullgott när partier i grunden inte trivs tillsammans.
Om längtan efter en gemensam, borgerlig helhetsberättelse är tillräckligt stark lär Centerpartiet med tiden åter röra sig mot de forna alliansvännerna.