Skollagen är tydlig. Om det "kan befaras att en elev inte kommer att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås" ska elevens behov av särskilt stöd utredas. Om utredningen visar att eleven "är i behov av särskilt stöd, ska han eller hon ges sådant stöd".
ändå förekommer det att rektorer vägrar att ge elever särskilt stöd, med motiveringen att de saknar en medicinsk diagnos (SVT 23/8).
Detta är allvarligt. Främst för att elever förvägras vad de har laglig rätt till, och att det uteblivna stödet kan leda till personliga tragedier och samhällsekonomiska kostnader om eleverna inte klarar skolan.
Men rektorernas krav på medicinska diagnoser kan också leda till överdiagnostisering, att man sjukdomsförklarar tillstånd som egentligen är normala variationer.
Dessutom är kraven på medicinska diagnoser tecken på rektorer som abdikerat från sin roll som pedagogiska ledare. Dessa rektorer tror inte på lärarnas expertis och pedagogikens möjligheter, eftersom de vill ersätta dem med läkarnas expertis och den medicinska diagnosen.
Det som i dag kallas neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (bland annat ADHD och Aspergers syndrom) har alltid förekommit, men det är först på senare år tillstånden har fått sina namn och man har utvecklat mediciner som hjälper personer med ADHD.
Det finns många gripande berättelser om hur ADHD-diagnos och medicinering har förändrat liv: Barn som tidigare knappt kunde vistas i klassrummet hänger plötsligt med i undervisningen och får kamrater. Unga män med missbruksproblem och fängelseerfarenhet kan plötsligt ta kontroll över sitt liv och få en ordnad tillvaro.
Men i skolvärlden har de nya diagnoserna och medicinerna inte bara inneburit förbättringar. Om det vore så borde den medicinska utvecklingen visa sig i generellt förbättrade kunskapsresultat och allt färre elever som misslyckas i skolan. Tvärtom är den generella kunskapsnivån i dag lägre, och eleverna som misslyckas fler, än på den tiden då elever med ADHD kallades för "omogna", "livliga" eller bara "ouppfostrade".
Vad beror det på att skolan inte lyckats utnyttja den i sig fantastiska medicinska utvecklingen till att få ännu fler elever att nå goda resultat?
Kanske handlar det om en övertro på medicinen. Rektorer som kräver medicinska diagnoser för att elever ska få särskilt stöd tycks tro att alla typer av skolproblem kan lösas med ett läkarintyg och en medicinkarta. Så är det inte. Läs-, skriv- och matematiksvårigheter hanteras bäst av speciallärare som med pedagogisk expertis kan lära den som har svårt.
Men även koncentrationssvårigheter och överaktivitet, som är symtom på ADHD, kräver pedagogisk anpassning. Oavsett om en elev har diagnos eller inte, är det skolans ansvar att använda speciallärare och pedagogisk anpassning om det krävs för att eleven ska nå målen.
Diagnos och medicin kan hjälpa en elev att klara skolan, men rektor kan aldrig kräva det för att ge särskilt stöd. Rektorer som ställer sådana krav har abdikerat från pedagogiken, och borde därför sluta som rektorer.