"Om detta måste berättas" skriver Eva Bofride och hänvisar till uttalanden från förtroendevalda inom Sverigedemokraterna. Bofride är inte lika benägen att ta till samma travestering när det gäller Centerpartiets dunkla förflutna i fråga fördomar mot främlingar. Den korta meningen har tagits från arbetet med att inte glömma bort förföljelserna av judarna.
Eva Bofride menar att Sverigedemokraterna inte granskas tillräckligt av medier, något konstigt antyds om att man kanske inte skulle våga granska.
Den minnesgode kan säkert komma ihåg hur medier och politiker i senaste valet tävlade i fråga om att ta tillräckligt stort avstånd från Sverigedemokraterna. Jag menar att riksdagspartier och debattörer själva skapat Sverigedemokraterna och genom sitt avståndstagande hjälpte dem in i riksdagen och en del kommunfullmäktige.
Själv skrev jag till alla riksdagspartier för att få svar på hur man tänkte agera i fråga om invandring, asyl och kultur utan att få några svar - ämnet var hett och tabubelagt.
Bofride blandar in Anders Bering Breiviks illdåd i sitt resonemang om Sverigedemokraterna, vad jag vet så har partiet kraftfullt tagit avstånd från Breiviks gärningar och skriverier.
Jag aldrig sett att Bofride ställt sig frågan vad som kan ha skapat det vilddjur som Breivik blev. En sådan diskussion skulle kanske kunna minska antalet politiska våldsdåd men frågan är känslig och svår, kanske har maktfullkomliga makthavare i politik och medier spelat en betydande roll i fallet Bering på samma sätt som de hjälpt fram Sverigedemokraterna till platser i politiska församlingar.
Jag fruktar inte invandring, efter att i halva mitt liv levt i mycket invandrartät miljö men där allt fungerade tack vare bra politik som såg till att alla hade arbete.
Jag fruktar medborgarnas dom och reaktion då de plötsligt och utan förmåga och möjlighet att "backa bandet" inser att de blivit lurade av en politisk elit som både styr landet och debatten, men inte förmår hantera de besvärliga och kostsamma situationer som uppstår.
Vi får i dessa dagar rapporterat om kommuner som väntar stor anhöriginvandring av människor som inte kan språket eller har kunskap om europeisk livsstil och bara i sällsynta fall har användbar yrkesutbildning. Det kommer alltså att ta mycket lång tid innan de vuxna kommer in i vårt samhälle.
Från de skolor dit de anhörigas barn kommer, därifrån flyr "gammelsvenskarnas" barn därför att nivån på undervisningen blir för låg.
Det förekommer ingen politisk diskussion om huruvida samhällen klarar sådana förändringar eller hur det ska finansieras. Ansvariga politiker säger att de är överraskade och förstår inte folks agerande - det har jag svårt att förstå.
Med den dåliga politik som Bofride med flera debattörer och politiker förespråkar kan man bara ömka medborgarna som finns på orten och som får högre skatt och sämre service men mera arbete.
På invandrarverket sägs det att "man går på knä" av arbetsbelastning. Jag menar att de som verkligen "går på knä" det är medborgarna i allmänhet, vilka alltid står i främsta linjen att möta uppkomna problem.