Löfvens lag uttaget och tänkarna är tillbaka i S-toppen, så löd en nyhetsnotis från Sveriges Radios Ekot. Problemet för Socialdemokraterna är att det råkar handla om just de tänkare som tänkte ut de två senaste valförlusterna.
På sedvanligt s-manér läckte uppgifter om kommande förändringar ut till pressen innan partiledaren hade en chans att presentera dem. Stefan Löfven sparkar de personer som fanns kring Håkan Juholt och tar i stället in Mona Sahlins gamla garde för att fylla nyckelbefattningarna.
Det innebär att Socialdemokraterna sitter kvar i samma rävsax som innan. Partiet har återigen ett toppskikt av politiker som inte tror på vänsterpolitik.
Löfven tror lika lite som Mona Sahlin på höjda skatter och slopade avdragsrätter. Och Precis som Sahlin skulle Löfven helst vilja gå mot mitten och utmana Reinfeldt om medelklassväljarna. Vilket också är vad som vore allra mest taktiskt med tanke på var väljarna och deras åsikter finns.
Problemet är dock att det finns starka socialdemokratiska partiavdelningar som inte tänker tillåta några högeravvikelser. Sven-Erik Österberg portades enligt uppgift från platsen som näringspolitisk talesperson. Löfvens händer syns därför vara bakbundna med röda rep. Han har inte mandat att genomföra den politik han själv tror på.
Resultatet riskerar att bli ett stapplande parti. Där företrädarna återigen tvingas tala för förslag de själva inte tror på. Resultatet såg vi redan i valet 2010. Såvida inte alliansen gör något misstag blir det svårt för Löfven att skrälla. Hans största chans är att ta röster från V och Mp.
Ett annat problem för Socialdemokraterna är att sprickan inom rörelsen verkar ha cementerats snarare än lagats. Löfven har lyft tillbaka de storstadspolitiker som Juholt sparkade ut. Samtidigt har han gjort rent hus med Juholts supportrar. Tydligen räckte det med att ha stött Håkan Juholt för att inte vara välkommen i det nya laget.
Att sparka de som stött företrädaren är inte att ena ett parti. Vi kan vara säkra på att knivarna slipas ute i distrikten. Kupp, avpolletteringar, motkupp och hämnd är ett kretslopp som får en egen dynamik och därmed blir svårt att bryta. Löfven borde ha sträckt ut en hand till Juholts falang. Redan den gamle Machiavelli visste att en furste ska se upp med att ta ifrån besegrade motståndare deras privilegier.
Risken är nu att det kommer fler akter i det socialdemokratiska dramat och att Löfven inte var, eller fick bli, den räddare man trodde. Men egentligen är det kanske inte förvånade. Socialdemokraterna är ett parti vars organisation såväl som ideologi är ett tidsdokument över ett samhälle som inte finns mer.
Historien och utvecklingen har sprungit ifrån ett av den marxistiska motsatsen mellan arbetare och kapitalägare präglat industriarbetarparti. Det kvittar egentligen vem som styr partiet eller vilka som är talespersoner om man saknar politik för samtiden.