Målet är att leda Sverige skriver Mikaela Valtersson på DN debatt. Men är det verkligen vad Miljöpartisterna vill?
Till kongressen i Karlstad samlas ett delvis förändrat Miljöparti. Muppstämpeln på deltagarna är inte lika rättvis som på åttiotalet. Visserligen är det alternativa och det avståndstagande fortfarande en del av partikulturen. Men nybörjarkänslan är borta.
Något annat som verkar ha försvunnit är snällismen. För varför råkade annars läckan om Valterssons taxiresor komma dagen innan striden om språkrörsposten skulle avgöras? Det saknas uppenbarligen inte hårda nypor i partiet.
Idén om att politiker ska vara glada amatörer tycks också bortflugen. Gustaf Fridolin är en skicklig politiker, men amatör kan han inte beskyllas för att vara. Han har varit namnkunnig politiker sedan han var i gymnasieåldern.
Miljöpartiet har blivit proffsiga och stridbara. Men en sak har de inte blivit. Och det är statsbärande. Mikaela Valtersson använder just det ordet då hon på DN Debatt 20/5 beskriver partiets tänkta framtid.
Om huruvida det statsbärande miljöpartiet låter som ett skämt eller som en skräckfilmstitel får var och en avgöra. Men det låter då rakt inte som någon lovande framtid.
De statsbärande partierna i Sverige är Socialdemokratiska arbetarepartiet och Moderata samlingspartiet. När det har gällt frågor som är viktiga för nationen har dessa två partier tagit ansvar genom att utan stort väsen göra gemensam sak. Det har handlat om frågor som försvar, migration och utrikespolitik.
På just de här områdena är Miljöpartiet fullkomliga frispelare.
Miljöpartiet är mycket negativt inställt till det militära försvaret. De vill att försvaret ska vara så litet som möjligt, men skulle knappast erkänna att det leder till att vi i praktiken blir beroende av andra. Till exempel förutsätter en trovärdig neutralitet en egen försvarsindustri, vilket Miljöpartiet inte tycks ha insett. Ett minimalt försvar och avsaknaden av egen produktion av krigsmateriel skulle i praktiken göra Sverige beroende av en annan makt. Och vilken är det får vi fråga? Miljöpartiet vill inte gå med i NATO.
När det gäller utrikespolitiken är de gröna kritiska mot den europeiska integrationen, trots att den medför fred och möjlighet till samarbete om storskaliga miljöfrågor. Vidare verkar partiet fortfarande ha en mycket naiv bild av vad FN är för en organisation.
I migrationsfrågor försöker de spela rollen av änglar. Även om öppnade gränser knappast är ett seriöst alternativ. Och inte heller ett som skulle hjälpa människor som verkligen är i behov av skydd.
När Mikaela Valtersson säger att hon vill att Miljöpartiet ska bli ett statsbärande parti glömmer hon att det som i praktiken gör ett parti statsbärande är att det går med på att fatta beslut för statens bästa. Även när det går emot den egna ideologin eller till och med värdegrunden.
Vill Miljöpartisterna verkligen bli ett sådant parti? Nej, de gör nog bäst i att förbi en färgklick och en idéspruta i det parlamentariska systemet.