I mars var det 50 år sedan militären gjorde Brasilien till en diktatur. Många dödades. Nuvarande presidenten Dilma Rousseff sattes i fängelse för sitt motstånd.
Diktaturen avvecklades 1985. Men ekonomin svajade. 1993 nådde inflationen – 2477 procent!
Rousseff har alltså en del att jämföra med, när hennes landsmän knorrar över sina villkor, och fotbolls-VM ökar omvärldens intresse för tillståndet i hennes land.
Med sina 200 miljoner invånare och en ekonomi som platsar bland världens tio största är Brasilien en tungviktare. Därtill kommer en växande ambition att göra avtryck i internationell politik och framstå som en ledare.
Men det verkar som om man för tillfället fått annat att tänka på. Och då inte bara hur det ska gå i fotbolls-VM.
Bollen behärskar Brasilien bättre än mycket annat. Därför har upptakten till VM präglats mer av protest än fest.
När Brasilien 2007 tilldelades VM var det folkliga stödet enormt. Landet var mitt uppe i en av de mest hoppfulla perioderna i sin historia.
2003 hade vänsterkandidaten Lula blivit president. Det var ett tecken på att landets demokrati mognat och befästs.
Lula inledde ett storstilat program för att bryta fattigdomen och minska de hisnande inkomstklyftorna.
Regeringen berömmer sig i dag av att 30 miljoner människor höjts upp till vad som kallas medelklass.
I januari 2011 efterträddes Lula av Dilma Rousseff. Hon är annorlunda den folklige, karismatiske Lula, men tycks ha samma förmåga som denne att behålla folkets stöd när det stormar.
Därför är hon favorit att bli omvald i presidentvalet i oktober. Men stämningen är en annan än när hon valdes första gången.
Under 00-talet var det ett enormt sug utifrån (Kina!) efter de råvaror Brasiliens gruvor och jordbruk levererar. Människor drog från ett improduktivt elände på landsbygden till städerna, där det i alla fall fanns större hopp om jobb. Fynd av olja väckte hopp om en bredare energibas.
Stigande export och inhemsk konsumtion gav en tillväxt på asiatisk nivå, med 7,5 procent 2010. Omvärlden förundrades. Brasilien verkade ha klarat finanskrisen bättre än andra. Men sedan har det gått sämre, med bara en och två procents tillväxt.
För ett år sedan övergick protester mot en struntsak, höjda priser i kollektivtrafiken, till att bli regeringens allvarligaste utmaning. Människor protesterade mot usel samhällsservice.
Brasilien kan tacka förändringar i omvärlden för sina goda år. Men landet verkar ha svårt att förändra sig självt, bekämpa korruption, ineffektiv och parasiterande byråkrati och den nu utbredda vanan att låna till konsumtion.
I Rio hölls 1992 en stor miljökonferens. ”Rio” blev ett begrepp i global miljöpolitik. Uthållig utveckling var ett tema.
Dagens utveckling i Brasilien är inte uthållig.
De äldre generationerna har upplevt både diktatur och ekonomiskt kaos. De har sett värre, de har perspektiv – bakåt.
Men nu handlar det om framtiden. Något behöver göras, mellan fotbolls-VM och Rio-OS 2016.
Fast, förstås, helst utan att brasilianarna slutar veta hur man festar.