Nu är politikernas semestrar slut och den politiska trädan som rått sedan Almedalsveckan är över. Nu stundar valrörelsen. På tisdagen lovade Socialdemokraterna 20 000 betalda inskolningsplatser till ungdomar som vill börja jobba som undersköterskor i äldrevården. Kostnaden ska bli 2,8 miljarder kronor. Reformen är tänkt att motverka tre skilda problem: långtidsarbetslösheten bland unga, kommande personalbrist inom äldreomsorgen och underbemanningen i vården. Problemen med reformen är dock minst lika många.
Reformens finansiering är oklar, enligt Dagens Industri är kostnaden som ska täckas av skattehöjningar redan intecknad för andra reformer. Det innebär att det blir ett ökat budgetunderskott och därmed framtida generationer som får betala. Underbemanningen är ett strukturellt problem i vården som svårligen kan lösas inom dess organisationsform. Kommunerna som betalar för äldrevården har dragit ned på personalen och ersättningarna till andra huvudmän för att få ekonomin att gå ihop.
Det kommer knappast att bli bättre på det området av att det kommer in annan personal som ligger utanför ordinarie budget. Snarare öppnar det ytterligare minskningar av ordinarie anställda när neddragningarna täcks av personal som inte kostar mer än handledningen. En risk är att kontinuiteten och erfarenheten som den ordinarie personalen står för försvinner ur verksamheten. Det kan därför bli fråga om ett dyrt slag i luften.
Det finns två grundläggande problem i hela välfärdssektorn. Det ena är att det offentliga, det vill säga kommuner och landsting, som producent inte kommer att vara bra. Det beror på att det är politiska organisationer som kommer att leverera det som låter politiskt bra och är politiskt motiverat. Det är inte samma sak som det som verkligen behöver göras och som är sakligt motiverat, utan politiker levererar utifrån viljan att bli vald eller omvald. För att leda en produktionsverksamhet krävs att man kan fatta svåra beslut på saklig grund. Det är tyvärr inte den politiska organisationens styrka. Det andra problemet är att resurserna är ändliga i så motto att det inte går att höja skatterna mer utan att skattebasen urholkas.
Vill man ha mer resurser krävs högre tillväxt, så att kakan man ska ta av blir större. Behövs relativt sett mer resurser till något område måste annars något annat område prutas ned. Men det vågar för få politiker göra. Lösningen för ungdomsarbetslösheten ligger i att sänka trösklarna in på arbetsmarknaden. Gör det billigare att anställa unga och att se till att de unga är anställningsbara. Då handlar det inte bara om lärlingsplatser eller utbildningssatsningar utan också att skolan skickar med livslärdom, som att man förväntas sköta sig och leverera på jobbet. Dagens unga måste även vara anställningsbara utan subventioner om de ska få riktiga jobb.