Migrationsverket borde utvisas
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Mot den bakgrunden är det närmast så att man baxnar inför historien om Lennart Eriksson, tills alldeles nyligen enhetschef på Migrationsverket. Han har nu blivit tvångsutlöst från sin tjänst på verket efter att arbetsgivaren först försökt få honom omplacerad men fått bakläxa i Tingsrätten. Anledningen är att han är Israelvän och tillkännager detta på sin blogg.
Det hela låter som en fars men det är på riktigt.
Erikssons närmaste chef Eugéne Palmér har förklarat att det inte är lämpligt att Eriksson fortsätter hantera asylärenden därför att han tagit ställning för en part i en konflikt varifrån många asylsökande har sitt ursprung. Det var heller inte lämpligt att Eriksson uttryckt beundran för den amerikanske general Patton på sin blogg. Palmér drog ingen annan slutsats av detta än att Eriksson skulle bort från sin tjänst. Och trots tingsrättens utslag - man fann inte att Eriksson skulle ha felat i sin tjänsteutövning - väljer alltså Palmér att bända bort Eriksson med skattemedel - närmare bestämt motsvarande 32 månadslöner. Eriksson menar hedersamt nog att det hela är en principsak och har därför vänt sig till facket.
Att just en institution som Migrationsverket ägnar sig åt sådant här ger skandalen en dimension den gott kunde varit utan. Är det någonstans man hoppas att ett fast rättsmedvetande sitter i väggarna är det ju inte bara på en myndighet, utan särskilt på en myndighet som handlägger människors livsöden.
För att göra det om möjligt än mer bisarrt har Migrationsverkets ombud i rättegången förklarat att Hamas-ledaren Yassin är en palestinsk frihetskämpe! Den person som var satt att aktivt mota bort Eriksson hade alltså åsikter av sådan karaktär att han enligt sin egen logik borde ha omplacerats själv.
Migrationsverket är en av de mest utsatta myndigheterna i Sverige. Dess personal är konstant övervakad och måste ständigt vara beredd att ta emot känsloladdad kritik för de beslut som fattas, förståeligt nog med tanke på vilka känsliga frågor som avgörs. Det sista ett sådant verk behöver är en chef som Eugéne Palmér att skandalisera verksamheten.